Fredag, 22 september - vecka 38
Kultur och Nöje

En sevärd och välspelad historia

Foto: Julie Vrabelova

När de första bilderna från danske Janus Metz film om Björn Borg dök upp så häpnade jag över likheten. Sverrir Gudnason var osannolikt porträttlik i rollen som vår svenske tennislegendar.

Artikeln fortsätter efter annonsen

När trailern sedan kom kunde jag konstatera att det inte bara var utseendet som träffade rätt. Även hållningen, gångstilen, blicken var mitt i prick. I alla fall så som vi – de flesta av oss – har lärt känna Borg från otaliga matchsändningar och tv-inslag.

Det var en imponerande förvandling, men samtidigt ingen garanti för en lyckad film. Minns till exempel Hans Erik Dyvik Husby som Cornelis. Norrmannen var lik både till sångröst och utseende, men filmen i sig felstämd till den grad att endast tondöva kunde uppskatta spektaklet.

Filmen om Borg vinner dock i tre raka. Det är en lika sevärd som välspelad historia där vi får följa Södertäljesonen Björn Borg från de tidiga åren hemma på Torekällgatan 30 (adressen med garageporten) fram till 1980 och den sista av hans fem raka Wimbledon-vinster. Det var då han besegrade John McEnroe, i en match som får sägas tillhöra en av idrottshistoriens mest berömda dueller.

Jag vet naturligtvis hur matchen slutar när jag sitter i salongen. Såg den på tv när det begav sig. Den avgörande passeringen, hur Borg sjunker ner på knä. En gåshudsframkallande minnesbild.

Men ändå rycks jag med av intensiteten här. Duellen mellan den hetlevrade McEnroe och den iskalle Borg är så snyggt fångad att jag nästan börjar applådera efter vunnen matchboll. Det är högdramatisk spänning, på gränsen till osannolikt. Hade matchen varit uppdiktad hade jag inte köpt historien.

Den otroliga tennisfinalen har naturligtvis gett draghjälp åt manuset, signerat Ronnie Sandahl. Men det hade inte blivit en lika lyckad filmatisering om inte Sandahl lyckats säga något ytterligare om dramats huvudpersoner; om hur det är att befinna sig på toppen, ångesten över att alltid behöva prestera, kändisskapet som suddar ut den privata sfären.

Hur nära manuset kommer sanningen vet jag inte, men porträtten av både Borg och McEnroe blir här ovanligt mänskliga, närmast berörande. När jag lämnar salongen känns det som att jag inte bara fått återuppleva en klassisk idrottshändelse utan också fått en förklaring till varför Borg gav upp sin karriär redan vid 26 års ålder.

Sverrir Gudnason är fantastisk som Borg. Han har få repliker, men övertygar istället fullt ut med kroppsspråk och talande blickar. Det här är en av hans bästa roller.

Lika trovärdig är Shia LaBeouf som McEnroe. Om Gudnason jobbar enligt devisen ”mindre är mer” så tar LaBeouf till de stora gesterna, utan att för den skull missa de små nyanserna. Filmen är lika mycket LaBeoufs som Gudnasons.

Tuva Novotny har inte en lika tacksam roll som Borgs dåvarande flickvän Mariana Simionescu. Hennes karaktär får verka i skuggan av huvudpersonerna. En mindre skicklig skådespelare än Novotny hade lätt kunnat förstöra rollen till att enbart fungera som ett bollplank till de övriga. Tuva Novotny sätter dock ett eget avtryck i denna film. Också.

Att Stellan Skarsgård till sist briljerar som Lennart Bergelin, Borgtränare/mentor/extrapappa, behöver knappast påpekas.

Film: BORG

Regi: Janus Metz

Med bl.a.: Sverrir Gudnason, Shia LaBeouf, Tuva Novotny

4 VF

-------

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!