Sedan säger Jeff Bridges ”vi ses i morgon” till sin son tillräckligt många gånger för att man ska fatta att det gör vi absolut inte, och så är det igång: Sonen (Garrett Hedlund, karismatisk som en mjölkkartong) hamnar i samma datorvärld som slukade pappan för ett par decennier sedan och måste slå, flirta och mc-köra sig ut därifrån och samtidigt rädda hela världen, typ.
Den första Tron kom 1982, och för att uppskatta den här uppföljaren måste du vara så nostalgisk att det gränsar till sjukdom. Legacy är en blandning av The last airbender (dagistilltalet), Speed racer (överutnyttjandet av biljakter i 3D och neon) och Matrix 2 eller 3, vilken av dem som nu var sämst.
Efter trettio minuter börjar man titta på klockan. Efter ytterligare femton är det rakblad man letar efter. Efter ytterligare tio funderar man på om man kan dö av att svälja sin recensionspenna. Då är halva filmen kvar. En timme av repliker som ”Styr mot ljuset, Quorra” och den svåröversatta ”You’re messing with my zen thing”. Det är Jeff Bridges som står för de värsta. Den mannen måste ha rökt en hel regnskog när han gick med på att spela rollfiguren ”Obi-Wan Kenobi efter att ha skrivit in sig på Berkeley-universitetet 1967 men fortfarande inte tagit examen i annat än hallucinogena ämnen”.
Det enda som är sämre än Legacys actionscener är de oändliga tidsintervallen däremellan. Filmen är, med andra ord, för dum för att man ska hålla sig vaken och för högljudd för att tillåta en stunds sömn. Den är en sämre Tronföljare än Gustav IV Adolf. Den visar människans överlägsenhet över datorerna: Inte ens Pentagons, FRA:s och Wikileaks samlade serverkraft skulle kunna åstadkomma så här mycket idioti.
Det positiva man kan säga om filmen är att den visade mig något jag aldrig sett förut, nämligen en tolvåring utbrista i en ironisk hipsterapplåd till eftertexterna. Det var samtidigt som jag själv - utan framgång - sökte efter ord som kunde beskriva slutets uselhet. Nu finns de. Tron: legacy.