Få tillgång till allt innehåll på webben - endast 1 krona första månaden!

Till erbjudande
Fredag, 17 november - vecka 46
Kultur & Nöje

Krävande avslutning från Knausgård

Norges svar på Marcel Proust: Karl Ove Knausgård, har avslutat sitt romanprojekt. Efter 3 600 sidor är den självbiografiska sviten klar. Sjätte delen är den mest omfångsrika; 1 119 sidor. Ett läsäventyr som emellanåt sätter läsarens tålamod på prov.
Artikeln fortsätter efter annonsen

Det är en märklig känsla. Karl Ove Knausgård har satt punkt. Inte bara för Min Kamp utan för skrivandet som sådant. Nåja, det har hänt förut. Hur många gånger har inte Henning Mankell avslutat Wallanderserien? Men vill jag verkligen ha mer? Och kan Knausgård skriva om något annat än sig själv och sin egen historia?

Jag älskade de tidigare fem volymerna. Förlorade mig i berättelsen om Jan Ove och hans alkoholiserade far, grym och nyckfull. Om den kuvade tonårssonen som scannade av faderns sinnestillstånd varje gång han öppnade dörren. Om det miserabla slutet, när fadern hittades död i soffan hos sin mor. Flaskor överallt, avföring i soffan. Om hur livet gick vidare med studier i Bergen, förälskelser, flytten till Stockholm, mötet med Linda som skulle bli hans fru, och de tre barnen. Kriser, försoningar, skrivarvånda, ensamhet. Allt har återgetts minutiöst med en enastående precision. Hur kan man minnas varje detalj? Ner till silverfisken som lever på en kakelplatta i författarens dusch.

Nummer 6 är krävande. Inte så att jag tröttnar på Knausgård själv. Men här finns flera hundra sidor om det verk som han lånat titeln från; Hitlers självbiografi. Det blir många omständliga redogörelser och citat av forskare. Visst, en del är intressant. Som att Hitler var först med att ladda det offentliga språket med känslor, så skickligt att till och med en del judar rycktes med. Om hur det gamla judehatet från förr nu framställdes i en ny teknologi – judehatet mötte moderniteten, och rasteorin fick en vetenskaplig legitimitet.

Men vart tog Knausgård vägen? Romanen faller sönder, och det är med största möda han lyckas få upp läsaren på spåret igen mot slutet.

För det är ju så oupphörligt intressant att gå in i den knausgårdska världen, eftersom det är att gå in i sig själv.

Smärtpunkten i nummer 6 kretsar kring två saker: Hotet om rättegång för förtal från farbrodern, som menar att brorsonen kommit med direkta felaktigheter om hans bror.

Skulden och ruelsen över vad han åstadkommit; att han gjort sina närmaste illa. Äktenskapet som knakar i fogarna.

Författaren reflekterar över hur man kan skriva självbiografiskt utan att skada andra, och kommer fram till att det är omöjligt, om man vill vara sann, det vill säga återge verkligheten utan att tillföra något som den inte har.

Detta är Knausgårds uppdrag. Att vara trogen det unika i minnet. Det minne som är hans, och ingen annans. Sorgen och smärtan över att såra andra, i synnerhet sin fru, går som ett svart stråk genom boken. Det är offret för att vara sann mot sig själv. Priset är ett ständigt utanförskap. Men det utanförskap Knausgård alltid känt i sociala sammanhang sen han var barn – att aldrig höra till ett ”vi” – får plötsligt legitimitet i rollen som författare. Kanske är det därför han skriver.

Men vad är det att skriva? Att göra jaget till litteratur? Ligger det inte något aggressivt i detta ”jag” – tro vad du vill, det är jag som bestämmer.

Jag känner stor respekt för Knausgårds ärlighet, och samtidigt är den lite skrämmande.

Men till skillnad från Lars Norén, som i sina dagböcker ogenerat namnger kollegor och älskarinnor, finns det en förtvivlan hos Knausgård, som söker sig djupare in mot sig själv, som slipar sitt språk mot kärnan utan utsmyckningar och förljugen skönhet.

Det bara är.

Rätta oss
1 / 1
Foto: Scanpix
Aktuell artikel (1 av 1)
Krävande avslutning från Knausgård

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!