Få tillgång till allt innehåll på webben - endast 1 krona första månaden!

Till erbjudande
Tisdag, 21 november - vecka 47
Konsert/scen

Lyckat akustiskt eldprov

Så var nya CCC vederbörligen invigt med sin första rena symfoniorkesterkonsert. Operachefen Ole Wiggo Bang hälsade välkomna till huset, som varit en dröm för honom ända sedan 1985, då de första förslagen till nytt konserthus presenterades. Resultatet har blivit Sveriges (enligt honom själv) största konsert- och kongresshus, som rymmer så mycket som cirka 1600 platser.
Artikeln fortsätter efter annonsen

Det har blivit en funktionalismens högborg. Avskalat, eller snarare: inte utsmyckat, är känslan när man kommer in. Man känner sig liten i de gigantiska utrymmena med en entrévåning och tre våningar med varsin jättefoajé.

En mycket stor konsertlokal är det också, men smakfullt och modernt inredd i grått och vitt. Sköna stolar med hyfsat avstånd till raden framför bidrar till ett positivt intryck.

Hur låter det då? Inte så dumt alls. Klangen från orkestern blir luftig, mjuk och avrundad, och man urskiljer de olika instrumenten tydligt. Allra bäst klingar det i svaga nyanser, där tonerna bärs fram fint av akustiken. Det känns som om det går att spela hur svagt som helst utan att tonen dör. Det borde fungera bra för kammarmusik.

Däremot tycker jag inte att akustiken svarar lika bra på de starka nyanserna. Klangen försvinner ut i det stora rummet och det blir aldrig mer än ett enkelt forte, förutom när körsångarna krämar på som mest i finalsatsen. Det känns som att orkestern är lite ”på avstånd”, vilket den ju verkligen också är, om man sitter längst bak på läktarna. (Där behöver man en kikare för att se ansiktena på dem på scenen!)

Efter Beethovens uvertyr Die Weihe des Hauses (invigningen av ett hus), vilken onekligen passade bra vid det här tillfället, och som ekar mycket av Händels fyrverkerimusik, följde beställningsverket ”...träumend erschau mein Ende” av Daniel Fjellström. Daniel går sista terminen på arrangerings- och kompositionslinjen i Malmö. Stycket är byggt på tonmaterial från Wagners Siegfried och är också inspirerat av filmen Inception, där man tränger allt djupare in i en drömvärld.

Det var ett välklingande stycke som utnyttjade instrumenten bra i olika klangliga uppbyggnader med uppåtgående figurer, långsamma melodilinjer, liggande ackord och rytmiskt lekfulla partier, påminnande om Leonard Bernsteins musik. Slagverket var också väl utnyttjat. Det känns som att stycket borde kunna bli spelat igen.

Henrik Schaefer stod för en slank och rask tolkning av Beethovens nionde symfoni med fina insatser av sångsolisterna och Göteborgsoperans kör i finalsatsen. Orkestern lät utmärkt, men Sinfoniettans lilla stråkstyrka räckte inte riktigt till för att få fram en stor och fyllig stråkklang, men numerären är ju som den är.

Tempovalen var som sagt var åt det raska hållet, och symfonin tog inte mer än en timme, fast den brukar ligga runt sjuttio minuter. Framför allt tycker jag att den långsamma satsen inte gavs det lugn som dess sångbara melodier kräver för att blomma ut. Men scherzot hade bra spänst och bett, och blåsarna visade hög klass i allt detaljarbete.

I finalen fick vi njuta av verkligt fina sånginsatser av både solokvartetten och kören. De erkänt svårsjungna och höga stämmorna utfördes med kraft och bravur och fick temperaturen i salen att stiga mer och mer och hjärtana att klappa allt snabbare hos publiken.

En njutbar och värdig invigning av ett hus som förhoppningsvis kommer att glädja både publik och orkester under många år framöver.

Lars Johansson

Rätta oss
Aktuell artikel (1 av 1)
Lyckat akustiskt eldprov

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!