Få tillgång till plusartiklar på alla våra sajter - endast 1 krona första månaden!

Till erbjudande
Onsdag, 23 maj - vecka 21
Böcker

Tragikomiskt om Säpos jakt på Morjärvsmannen

Det var hösten 1976. Plötsligt toppades alla nyhetssändningar och tidningssidor av historien om Morjärvsmannen, spionen som befarades vara en ny Wennerström. Mannen, Sanfrid Eriksson, anhölls och häktades. Efter många och långa förhör släpptes han och förklarades helt oskyldig. Ingenting av det han anklagats för höll för åklagarens granskning.
Artikeln fortsätter efter annonsen

När Sanfrid 70 år gammal insjuknade och avled i cancer hade han och hustrun Karin redan lagt ner ett stort arbete på att dokumentera vad som ledde fram till gripandet. Hon lovade då att fullfölja arbetet och ge ut materialet i bokform. Det är vad som nu har skett.

Att det dröjt beror på svårigheterna att få ut material från Säpo. Fortfarande saknas en del, det är hemligstämplat. Men tillräckligt mycket finns för att att vi ska kunna få en tragikomisk läsupplevelse med djupt allvarlig bakgrund.

Att Sanfrid var en speciell person, det kan omgående slås fast. I den lilla byn Morjärv såg många på honom med stor misstänksamhet. Han hade ju inget riktigt jobb, han for bara omkring och pratade med folk på uppdrag av "Statistiska". Vad var det för något?

Samtidigt älskade han att glänsa med pengar. När han fått ihop tusen kronor växlade han till sig en tusenlapp som han sedan ville betala med, på Konsum, på caféet, bensinmacken eller hos frisören. Ett skämt han gillade, men som sagt: det väckte misstankar.

Inte blev det bättre av att han drog påhittade skrönor om sig själv. Om hur han smugglat diamanter, exempelvis.

Utöver detta gillade han att resa och redan 1956 tog han hustrun med sig på en resa till Sovjetunionen. Kanske var det då som Säpo på allvar började granska den mystiske mannen?

Sanfrid märkte snart att han var förföljd. Efter ett tag ledsnade han och försökte konfrontera säkerhetspoliserna för att få slut på detta. Det misslyckades. I stället hånades han, vilket satte djupa spår. Han började driva med poliserna - som ökade spaningsinsatserna.

De kontaktade också bybor och andra bekanta till familjen. Utan skrupler berättade SÄPO-männen för dessa att de misstänkte Sanfrid för otillåtna saker, vilket i sig sådde frön som växte till skogar av byskvaller. Plötsligt visste folk att han sålde narkotika och givetvis var han spion!

Många berättade nog konstiga saker för att de ville vara hjälpsamma, tror hustru Karin, som skakad kunnat läsa vilka angivarna var. Eftersom Säpo framställde honom om en skurk så var det väl så. Bra alltså om han åkte fast.

Beskrivningarna av det som hände i Norrbotten under 20-talet år skiljer sig alltså inte mycket från berättelserna om Stasis verksamhet i forna Östtyskland. Grannar spionerade på grannar, vänner angav vänner, inte ens barnen lämnades i fred.

När allt sedan presenterades som en ny stor spionaffär blev reaktionerna kraftiga. Medierna drogs med i stormvågorna - för att sedan, när förundersökningen lagts ner och Sanfrid friats, tvingades betala skadestånd.

Men nog skulle man vilja veta mer. De flesta av de poliser som jobbade åt Säpo under de här åren är i dag pensionärer. Hur tänkte de? Vilka uppdrag hade de? Är det inte dags att de också berättar? Vem vågar börja?

GUNVOR NYMAN

Rätta oss
1 / 1

Författare: Karin och Sanfrid Eriksson

Förlag: Hjalmarson och Högberg

Aktuell artikel (1 av 1)
Tragikomiskt om Säpos jakt på Morjärvsmannen

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!