Få tillgång till allt innehåll på webben - endast 1 krona första månaden!

Till erbjudande
Onsdag, 18 oktober - vecka 42
Kultur & Nöje

192 sidor Sandgrund är här

Leif GW Persson släpptes inte in på danspalatset. Det och mycket mer är dokumenterat i den nya boken om Sandgrund.
Artikeln fortsätter efter annonsen

Boken – som heter Det var på Sandgrund vid mötte varandra – har gjorts av tidigare VF-journalisten Gunvor Nyman och formgiverskan Anita Stjernlöf-Lund, som fick erbjudandet efter att Karlstads kommun hade gått ut med en inbjudan. Detta sedan kommunens förre kulturchef Kjell Fredriksson lämnat in ett medborgarförslag om att restaurangens historia borde dokumenteras.

– Det var 1959 som Karlstads­pyromanen brände ner sommarrestaurangen i Stadsträdgården. Dagen efter lämnade ägaren Paul Jardeby in en ansökan om att bygga en ny restaurang vid Sandgrund, berättar Gunvor Nyman.

Den 8 januari 1960 började restaurangen byggas, redan den 27 maj samma år stod den klar – trots att Paul Jardeby efter att halva bygget var färdigt bestämde sig för att den skulle vinterbonas.

Den nya boken, som finansieras med pengar från Hjalmar Lagerlöfs fond, var enligt uppgörelsen med kommunen tänkt att bli på 120 sidor, där minst 25 procent av innehållet skulle vara bilder.

– Det blev 192 sidor och mer än 230 bilder, konstaterar Anita Stjernlöf-Lund, som hoppas att boken ska vara luftig och lättläst.

Att den är så fulladdad med anekdoter har restaurangchefen Morgan Ödman stor del i. Han började på Sandgrund som smörgåsnisse 1962, vid 18 års ålder blev han servitör, därefter bartender, sedan hovmästare och slutligen restaurangchef. När han gick i pension hade han jobbat 45 år på Sandgrund.

På 1960-talet var Sandgrund en restaurang som satsade på fin mat, ett ställe med stil och klass, som ägaren Paul Jardeby ville ha det.

I början på 1970-talet hade han tröttnat och erbjöd Sven-Ingvars att köpa restaurangen, men orkestern var inte intresserad. Jardeby hade heller ingen större lust att sälja till Baldakinenkedjans ägare, engelsmannen John Owen, eftersom han inte ville att Sandgrund skulle bli ”ett Folkets hus med spriträttigheter”.

Men efter att Owen hade arrenderat Sandgrund och Grand hotell under åren 1970-1974 gav Jardeby efter och lät engelsmannen köpa Sandgrund.

– När John Owen bildade Baldakinengruppen tog han upp en del gamla regler. Ensamma damer var inte välkomna och så införde han slips­tvång på alla restaurangerna, berättar Gunvor Nyman.

Ett ramaskri uppstod i pressen, men Owen var övertygad om att han hade en publik för denna lite finare stil.

– Och han fick ju hur mycket reklam som helst tack vare slips­tvånget, utan att det kostade något, konstaterar Morgan Ödman.

Garderobiärerna på Sandgrund hyrde ut slipsar för en billig penning till alla slipslösa och det där med att ensamma damer inte fick komma in praktiserades inte på Sandgrund.

Morgan Ödman poängterar John Owens stora betydelse för de svenska dansbanden, som fick åka landet runt och spela på Baldakinenrestaurangerna.

– Owen anställde Sven Ingvars i ett helt år och betalade bandet i förskott så att dom skulle kunna klara upp sina skulder i samband med fiaskot för Under ditt parasoll-filmen.

Från mitten av 1980 till början av 1990-talet var Sandgrunds absolut största glansperiod.

– Den var helt fantastisk. Fat­ölen levererades med tankbil, i restaurangens källare hade vi fyra stycken tusenliterstankar med pipeliner direkt upp till tapparna.

Hela Sverige visste vad Sandgrund var. Handelsresande lade upp sina rutter så att de skulle vara i Karlstad på tisdagarna, som var restaurangens största kväll, det fanns företag som gjorde affärer där upp till tre kvällar i veckan – och stamgäster som ringde och meddelade när de av någon anledning inte kunde komma.

Tillsammans med hotell Sara Winn satsade Sandgrund på weekendpaket för danslystna.

– Titta, så bra mitt hotell fyller upp din restaurang, konstaterar Winn-chefen Kristina Erholm vid ett tillfälle.

– Du tror inte att det är tvärtom, kontrade källarmästaren Bengt Sand.

Inte bara gäster, artister och orkestrar vittnar om Sandgrunds popularitet. Servitriserna Pirketta Loiske-Öjerfors och Elvy Johansson jobbade 41 respektive 27 år på restaurangen och stortrivdes, trots att restaurangchef Ödman kunde vara en riktig pedant.

– Om jag finge leva om mitt liv skulle jag vilja vara anställd på Sandgrund igen, säger Elvy Johansson.

Men den 25 februari 2012 tog Sandgrunds tid som dansställe slut. Morgan Ödman kan exemplifiera vad som hände med siffror.

– När vi var som störst hade vi 16 servitriser och en bar i matsalen. När stället stängde 2012 var det sex barer och en servitris.

Den 1 november finns Sandgrundboken ute i affärerna; en dokumentation och ett stycke kultur-, restaurang- och nöjeshistoria över något som inte längre finns.

– Jag tycker att boken är ett kvitto på att vi gjorde ett bra arbete som var till nytta för kommunen, säger Morgan Ödman.

Vad Leif GW Persson tycker, som inte fick komma in, är inte känt.

Rätta oss
1 / 1
”Det tog längre tid att göra boken än att bygga restaurangen”, säger formgivaren Anita Stjernlöf-Lund (till vänster) om den nya Sangrundsboken. Gunvor Nyman (i mitten) har skrivit texterna, förre restaurangchefen Morgan Ödman och servitriserna Elvy Johansson och Pirketta Loiske-Öjerfors har berättat om hur det var.
Aktuell artikel (1 av 4)
192 sidor Sandgrund är här

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!