Få tillgång till plusartiklar på alla våra sajter - endast 1 krona första månaden!

Till erbjudande
Torsdag, 18 januari - vecka 3
Krönikor

Onödigheter

Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Det fanns en tid när tandkrämstuben man köpte låg inkapslad i en kartong. Så här i efterhand kan det tyckas ha varit lite onödigt, men på den tiden sågs det som helt självklart. Här om dagen drabbades jag dock av en långt större onödighet än så.

Artikeln fortsätter efter annonsen

Att det mesta var bättre förr när det kommer till postutdelningen i det här landet tycks det inte råda något som helst tvivel om. Människor som är äldre än jag, det finns faktiskt sådana, drömmer sig tillbaka till den tid då det minsann kom en postbil två gånger om dagen. Frågan i dessa dagar, när allt mer korrespondens sker elektroniskt, är väl dock vad denna postbil i så fall skulle dela ut under alla dessa turer. Förutom reklam då, som det aldrig tycks vara någon ände på.

Fast ja, vissa saker är ju faktiskt så pass viktiga att det måste skickas i fysisk form. Vissa saker till och med viktigare än andra. Tydligen.

I mitten av förra veckan plingade det till i min iPhone och jag uppmärksammades på att jag hade ett paket att hämta upp på det ena av de två utlämningsställen (”Det är ingen riktig post”, som Lasse sa i en reklamfilm för drygt femton år sedan) jag begagnar mig av. Det verkade vara en viktig försändelse, och jag inväntar åtminstone tre sådana för tillfället, så jag såg till att hämta upp det medan jag ändå var ute på vift.

I min hand höll jag snart ett A4-stort gulrött kuvert i lite hårdare papp skickat via det företag som Dalsey, Hillblom och Lynn grundade i San Francisco för snart femtio år sedan. Det såg lika viktigt ut som avsändaren antydde. Jag öppnade det. I min hand höll jag nu istället en dubbelvikt plastpåse, vit på utsidan, svärtad på insidan för att man inte skulle kunna se igenom den, och den viktiga försändelsen tycktes onekligen allt viktigare. Plastpåsen fanns förstås där för att skydda den mot det eventuella regnvatten som skulle kunna trängt igenom den hårdare papp som kuvertet som omslöt den bestod av.

Jag andades en stund. Sen öppnade jag plastpåsen närmast andaktsfullt.

I den låg ett vitt kuvert i C5-format med en logga på som jag varken förväntat mig eller kände igen. Det var alltså inte alls det jag hade trott och hoppats på i det där på ytan så viktiga paketet. Nåväl, jag öppnade kuvertet, något mindre andaktsfullt, och fick istället fram en genomskinlig plastficka, med ytterligare ett kuvert, nu i C6-format, inneslutet i sig.

Efter att jag jobbat mig igenom både plast och kuvert fick jag slutligen fram det:

Ett dubbelvikt kort med ett gott nytt år-hälsning från en organisation som jag aldrig hört talas om i hela mitt liv.

Visserligen är det trevligt med både jul- och nyårshälsningar, till och med påsk-, midsommar, födelsedags- och andra hälsningar är trevliga att få från både kända och okända. Men att skicka ett fysiskt kort i ett kuvert, i en plastficka, i ett kuvert, i en plastpåse, i ett kuvert kändes kanske lite onödigt. För att inte säga överdrivet. Inte minst när det hade fungerat precis lika bra att maila det.

Men det är klart, de som jobbar med att tillverka kuvert måste ju leva de också så klart. Liksom de som skickar dem till jordklotets alla hörn. Världsekonomins hjul måste hela tiden snurra i allt snabbare takt, kosta vad det kosta vill av naturens resurser.

Det är väl bara en tidsfråga innan vi sveper in tandkrämstuberna i både papper och plast igen.

Helt i onödan.

Rätta oss
1 / 1

Snart sveper vi väl in tandkrämstuberna i både papper och plast igen.

Aktuell artikel (1 av 8)
Onödigheter

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!