Få tillgång till allt innehåll på webben - endast 1 krona första månaden!

Till erbjudande
Söndag, 22 oktober - vecka 42
Krönikor

Om osynliga skyltar

Foto: Bjˆrn Larsson Ask/TT

Frågan är vad som egentligen är värst av en bilförare: Att inte se en skylt alls eller att se den men ändå välja att strunta i den. Det där är tyvärr en fråga jag ställer mig så gott som dagligen.

Artikeln fortsätter efter annonsen

Ja. Jo. Jag erkänner. Jag börjar bli gubbgrinig. Börjar bli till Fredrik Backmans Ove. Jag är medveten om det. Men jag är en snäll och lugn person innerst inne. Någonstans. Långt inne.

Tvärs över gatan där jag bor ligger en skola. Vägen mellan mitt hus och skolan är på en sträcka av sisådär tjugo meter enkelriktad. Detta är skönt på många sätt. Dels borde jag kunna räkna med att inte kunna bli påkörd från mer än ett håll när jag backar ut min bil från garageuppfarten, dels borde jag kunna räkna med att inte få möte när jag svänger runt i den kurva som måste svängas runt för att komma hem.

Borde.

Ty empirisk forskning visar nämligen att skylten som talar om att vägen är enkelriktad de facto är osynlig. Det är oerhört märkligt. Jag kan nämligen se den, varje gång jag tittar på den, och har så gjort i snart elva år.

Alltså väntar jag bara på den dag då jag antingen blir påkörd eller kör på någon när jag backar ut. Jag ser också fram emot att få visa skylten för den som jag krockat med för att en gång för alla få reda ut om skylten bara finns i min fantasi eller om den är verklig.

Igår fick jag dessutom bekräftat att det finns minst ytterligare en samling skyltar som är osynliga i den här stan.

Mitt för Västerstrandskyrkan ni vet. Där finns en påfart till E18. Förr fick alla åka ner där, men sedan en handfull år tillbaka får bara bussar göra det. De byggde om den där påfarten, säkert för en väldig massa pengar dessutom, med ett rödljus, bommar och en massa skyltar. När bommarna rammats och körts ner, minst, tre gånger slutade de sätta upp nya. Så nu är det bara skyltarna och rödljuset kvar. Man tycker att det borde räcka så. Det gör det inte.

För det intressanta är att många ser och stannar för rödljuset. Allt i väntan på att det ska slå om till grönt.
 Det kommer det inte göra. Om du inte är en buss.

Igår stannade en liten, liten, liten svart bil vid det där rödljuset. Detta efter att inte ha sett någon av de sex till synes osynliga skyltarna som berättade att den lilla, lilla, lilla svarta bilen som inte alls var en buss, men kanske hade velat vara det, inte fick svänga till höger där. Och där blev den stående i väntan på grönt.

Då kom den betydligt större och väldigt mycket gulare bussen till Forshaga.

Den som fick svänga ner där.

Men inte kunde.

För det stod en liten, liten, liten svart bil i vägen. Med ett rött ljus framför sig och en stor gul buss bakom sig. En buss som dessutom snabbt fick en kö av andra bilar bakom sig då den helt blockerade vägen.

Så igår fick jag också lära mig hur en busstuta låter.

Så medan den lilla, lilla, lilla svarta bilen försvann som en avlöning nedför påfarten dröjde sig alltså frågan kvar.

Vad är värst: Att inte se en skylt eller att strunta i den?

Rätta oss
1 / 1

Ibland är det svårt att se trafikskyltar och ibland verkar en del tycka att det är svårt att följa dess uppmaning.

Aktuell artikel (1 av 8)
Om osynliga skyltar

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!