Få tillgång till plusartiklar på alla våra sajter - endast 1 krona första månaden!

Till erbjudande
Lördag, 24 februari - vecka 8
Krönikor

En olympisk kärlekshistoria

Foto: Jan Collsiöö / TT /

Den 10 februari 1984 var inte bara exakt på dagen trettiofyra år sedan, det var dessutom en fredag och Gunde Svan tog brons på tremilen vid OS i Sarajevo. Förmodligen var det väl också den dagen som jag förälskade mig i de olympiska spelen.

Artikeln fortsätter efter annonsen

Det var en annan värld då. Sarajevo låg i ett annat land då. Skidor åktes på ett annat sätt då. Det allra mesta var faktiskt väldigt annorlunda då när en sjuåring i Forshaga fängslades av allt vad idrott hette och insåg att det där med OS verkade vara något väldigt speciellt.

Och speciellt är det ju. På alla möjliga sätt. Jag är ju den sorts person, naiv enligt somliga, som lever i tron att vi människor växer genom att se oss omkring i världen och genom att möta andra kulturer och seder. Och vad skulle vara ett bättre tillfälle att göra det på än ett olympiskt spel?

Hur mycket jag än älskar att bo i Karlstad så finns det faktiskt ingen plats som fascinerar mig mer än matsalen i den olympiska byn. Mycket under vinter-OS, ännu mer under sommarens dito.

Där ryms människor från världens alla kontinenter, länder och väderstreck. Där kan man möta basketspelare som är två och en halv (nåja) meter långa och gymnaster som är mer än en meter kortare än så. Där finns tyngdlyftare som kan lyfta allt som inte sitter alltför hårt fastskruvat och maratonlöpare som ser ut att falla omkull vid minsta vindpust men som ändå kan springa långt mycket snabbare än nästan vem som helst. Där finns all världens hudfärger, religioner, kulturer, åsikter och idéer under ett och samma tak – och alla håller sams.

För det finns ingenting att bråka om.

Det elakaste någon gör mot någon annan är att springa fortare, göra mål, ro snabbare eller lyfta mer. Alla vet hur mycket alla andra också har kämpat, svettats och drömt för att få komma dit vilket gör att respekten är ömsesidig. De allra flesta kommer åka hem därifrån helt utan medaljer och ära, men de tar alla med sig en upplevelse för livet och förhoppningsvis har de växt som människor.

Det är mycket det som är grejen med OS för mig.

I går invigdes spelen i Pyeongchang och den där sjuåringen finns fortfarande kvar i mig och tittar fortfarande storögt på och njuter av att vara på plats. Han fascineras av att hamna i ett samtal med en nyzeeländare och en kines om svenska rallyt och Karlstad samtidigt som han försöker förstå hur jag plötsligt spelar tennis med en roddare från Australien, en badmintonspelare från Guatemala och en paraidrottare från Kanada. Att jag var sämst på planen får jag leva med, för en gångs skull var det inte riktigt det som var grejen.

Ja, jag älskar de olympiska spelen. Jag gör det av många anledningar och en av dem är definitivt att jag tror på att det gör världen till en bättre plats.

Och ja, jag vet att det är många som tvivlar på den uppfattningen och jag önskar verkligen att ni kunde få chansen att uppleva ett OS på plats.

För OS är speciellt. Det fattade redan mitt sjuåriga jag.

Rätta oss
1 / 1

Den 10 februari 1984: Dagen då Gunde Svan togs om hand i målfållan helt utmattad efter sitt bronslopp på tremilen och den sjuårige Stefan Holm förälskade sig i de olympiska spelen.

Aktuell artikel (1 av 8)
En olympisk kärlekshistoria

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!