Få tillgång till plusartiklar på alla våra sajter - endast 1 krona första månaden!

Till erbjudande
Fredag, 19 januari - vecka 3
Krönikor

Det sägs att kärlek tar tid

Om ett par år är det kanske jag som föreslår för sambon att det är dags att kolla in klassikern Scrooge redan i september.

Artikeln fortsätter efter annonsen

Enligt demoskop så är var femte svensk stressad inför julhelgen. Jag är nog en av dem. Jag misstänker nämligen att det kan vara så att jag lever med en av de där fyra som inte är det. Redan i oktober kan julsånger höras vid frukostbordet. Kanske plockas ett pekoral med Tim Allen fram ur Netflix arkiv redan innan de gjort en speciell kategori för den sentimentala bedrövlighet vi kallar julfilmer. Önskelistan skriven redan i november. Startsträckan är helt enkelt enorm inför julhelgen.

Själv har jag ett ganska nollställt förhållningssätt till julen. Klart jag uppskattar den, lite som när man träffar på någon annans husdjur. Det är mysigt att klappa någon annans hund en stund, men det är också i ärlighetens namn rätt skönt när den går hem och man slipper ta ansvar för den mer. För det är ett jäkla jobb att ta hand om en hund på vardagsbasis. Det är också ett jäkla jobb att fira jul. Mat ska lagas, julklappar ska inhandlas, ofta i sista minuten. Sen ska man oroa sig över att man köpt en dålig julklapp som inte duger. Detta blir extra påtagligt när man ska köpa julklappar till barn. Barn är väldigt ärliga när de kastar den där leksakshelikoptern de blivit för gamla för, exakt ett dygn innan julafton, över axeln och går vidare till nästa paket.

Ovanpå detta är jag av någon anledning livrädd för jultomten. En fobi som sträcker sig tillbaks till min egen barndom. Och nu är det inte så att jag är rädd för tomten i sig utan jag är rädd för skådespeleriet. Det är något visst med det här märkliga lajvandet som utspelar sig när alla i ett rum låtsas att den där farbrodern i plastmask från Jula inte alls är pappa eller morfar utan ett sagoväsen. Det är den stund på året då barns intelligens tas på minst allvar. Som barn tror jag att min tomteskräck väcktes av det märkliga i att i utbyte mot presenter behöva ha en dialog med en vuxen familjemedlem som skådespelar på nivå med en fullgubbe på torget.

Samtidigt kan jag förstå min sambos kärlek till julen. De mysiga morgnarna. De tända ljusen. Visorna hon nu spelat morgon efter morgon tills det känns som vårt kök fått låna Åhléns högtalarsystem under julrushen. Att när mörkret lägger sig över Sverige få kura ihop sig framför filmer med kristdemokratiska budskap om att familjen och kärleken till din medmänniska är viktigast av allt. Och det är viktigt det här med att ge och ta i en relation. I år försökte jag till och med göra en liten insats för att jula till stämningen i hemmet och klädde vår yuccapalm med kulor och glitter som en liten överraskning. Och nog blev det en mysigare palm ändå, även om en gran kanske hade varit att föredra. Jag lär mig av min sambo att älska julen, ett steg i taget.

Kärlek tar tid säger man, och vem vet? Om ett par år är det kanske jag som letar fram de där Tim Allen-filmerna eller föreslår för sambon att det kanske är dags att kolla in klassikern Scrooge redan i september. Aldrig ta ned julbelysningen från balkongen utan bara fylla på med mer år efter år. Börja dricka julmust i oktober. Kanske klä sig i stickade tröjor med renmotiv redan i maj. För vem vet? Kanske är det så, att när man går in i en värld där det är jul året om då får man uppleva total harmoni.

Om inte annat så står man väl förberedd när nästa jul kommer i alla fall.

Johannes Klenell

Rätta oss
1 / 1

Om ett par år kanske Klenell kollar på herr Scrooge i Dickens En julsaga redan i september. Foto: TT

Aktuell artikel (1 av 8)
Det sägs att kärlek tar tid

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!