Få tillgång till plusartiklar på alla våra sajter - endast 1 krona första månaden!

Till erbjudande
Onsdag, 17 januari - vecka 3
Insändare

Vi glömmer alltför fort

"Jag önskar att alla kunde se och känna det vi upplever dagligen"

Artikeln fortsätter efter annonsen

Har vi redan glömt att vi skulle öppna våra hjärtan. Har vi redan glömt den lille pojken som sköljdes upp på den turkiska stranden.

Fredrik Reinfeldt (M), uttryckte ”Öppna era hjärtan” under ett sommartal den 16 augusti 2014. Reinfeldt uppmanade då det svenska folket att välkomna de flyktingströmmar som förväntades under kommande år.

Aylan Kurdi 3 år gammal från Syrien flöt upp på en strand vid Bodrum i Turkiet i början av september 2015. Bilden spreds snabbt över världen. De flesta ansåg att detta var en tragedi och att situationen för flyktingar var fruktansvärd. Radiohjälpen hade vid denna tidpunkt en insamling för människor på flykt och efter att denna bild visades så fick de in 4 miljoner kronor på bara ett dygn.

I dag är det få som pratar om detta och det tycks som vi helt glömt dessa tidigare händelser. Vart tog våra öppna hjärtan vägen.

Under senare tid har det blåst många hårda vindar som saknar både solidaritet och medmänsklighet. Semesterresan får nästan tresiffrigt antal ”gilla” och många kommentarer på Facebook. En bild på en gullig hund eller senaste middagsrätten hamnar inte långt efter. Men inlägg om en artikel om röda korset och utsattheten för ensamkommande barn får bara några få ”gilla” och kommentarer.

Många av de som jobbade med ensamkommande barn för 4-5 år sedan så tyckte att det var inhumant lång tid om man inte fick beslut om uppehållstillstånd inom 6 månader. Nu är väntetiden oftast över 2 år.

Det är allt tydligare bristande rättssäkerhet för dessa ungdomar. Nästan alla afghanska killar skrivs upp i ålder och en medicinsk åldersbedömning ligger till grund för dessa beslut. Åldersbedömningen sker så som medicinsk bedömning av knä och tänder. Man bedömer utifrån en 5 gradig skala där 5 betyder att det inte finns några tveksamheter att den undersökte personen är äldre än 18 år. 3 på skalan betyder att utifrån populationen är det betydligt mer sannolikt att den undersökta personen är över än under 18 år. Här är det en felmarginal på 10 procent för de med en kronologisk ålder nära 18 år, alltså en ganska hög felmarginal.

Trots detta skrivs ungdomar upp i ålder som både har 2 och 3 på skalan. En ungdom som var 16 år enligt uppgift innan den medicinska bedömningen, fick 3 på skalan och blev uppskriven till 19 år. Övriga svenska rättssystemet bygger på en ovilja att döma oskyldiga. Det skall praktiskt sett framstå som uteslutet att den åtalade är oskyldig eller bortom rimligt tvivel. Men detta gäller tydligen inte när vi kommer till åldersbedömningar av ensamkommande. Hellre fria än fälla har här fått en omvänd ordning.

Behov av hjälp och stöd i Sverige och utsattheten vid ett återvändande är lika stort oavsett om du är 17,6 år eller 18,3 år.

Jag önskar att politiker, berörda myndighetsperson, beslutsfattare, ja hela svenska folket kunde se och känna det vi i stort sett upplever dagligen.

Tänk om våra politiker kunde se då man tröstar en ensamkommande tjej som gråter av förtvivlan då hon snart fyller 18-år och vet inte om hon får stanna i Sverige eller vart hon ska bo nästa vecka. Hon har fått tid för information om beslutet på sitt uppehållstillstånd veckan efter hon fyller 18-år. Ett avslag skulle troligen innebära en omgående flytt till ett av Migrationsverkets boende. Tjejen uttrycker att hon inte förstår varför hon måste flytta och varför hon inte får stanna i Sverige då hon varit här i 3 år. Skulle politikern ha samma ståndpunkt efter att upplevt detta?

Tänk om de som tycker att alla ensamkommande ska skickas tillbaka sett den gråtande kille som skulle fylla 16 år men plötsligt är 19 år och fått avslag på uppehållstillstånd. Om de suttit med vid sängkanten och försökt trösta och fått höra honom säga ” jag vill inte dö så här ung”. När hela ungdomens liv slås i spillror då allt förändras så radikalt. Hans dröm om att gå i gymnasiet finns inte längre kvar. Han kan inte fortsätta spela fotboll i sitt lag då han ju plötsligt är 3 år äldre än sina lagkompisar. Skulle man då efter detta fortfarande tycka att alla ensamkommande skulle skickas tillbaka. Detta lär vi aldrig få veta, men jag tror att många skulle ändra sin åsikt i denna stund.

Tänk om ni sett den kille som efter två avslag tappat allt hopp. Han som så ambitiöst och flitigt deltagit i skolundervisningen säger nu att han dör sakta om han stannar kvar i Sverige, men att han dör fort om han återvänder till Afghanistan, men nu ändå väljer att åka tillbaka.

Nästan alla som skrivs upp i ålder över 18 år flyttar ganska omgående till något av Migrationsverkets boenden. Dessa ungdomar som tidigare haft stöd av godman och dagligt stöd av boendepersonal får nu lite eller näst intill inget stöd. Flera får flytta ifrån den ort/kommun där de tidigare bott och känt en trygghet. Några får bara en nyckel till en bostad, en mindre lägenhet som de skall dela med 4-5 andra personer. Man bor trångt och det man främst har gemensamt är det dåliga måendet utifrån ovissheten i den pågående assylprocessen.

De beslutande tycks inte ha tagit till sig av kommunernas vittnesmål kring situationen för de ensamkommande barnen. Det verkar som att man aktivt blundat för vad den nya politiken har för konsekvenser för de enskilda, men också för samhället. Det är ju kanske det mest effektiva sättet att bedriva polarisering och segregation på.

Många av de ensamkommande har redan blivit en resurs i det svenska samhället. Ungdomar som idag är runt 20-årsåldern. Några har skaffat både körkort och bil. Flera är timvikarier i äldreomsorgen. Det är otroligt positivt att se en ungdom som vinkar stolt då den kommer åkande i kommunbilen för att besöka äldre i deras hem. Några enstaka läser vidare på universitet/högskola. Någon är ledare i idrottsförening och flera är fotbollsdomare.

Vi har en stark övertygelse om att vi i Sverige i framtiden kommer blicka tillbaka och vara förvånade över hur vi kunde behandla dessa ungdomar på ett sådant här inhumant sätt.

Hoppas att flera kan stå upp för denna utsatta grupp. Den stora massan och kända personer vars röst gör stor skillnad.

Rätta oss
1 / 2

Ett barn springer mot havet på samma strand där treårige Aylan Kurdis livlösa kropp hittades 2015. Skribenterna menar att på de drygt två år som gått sedan dess så har många svenskars engagemang för flyktingbarn minskat och de som lyckats ta sig till "säkra" länder skickas tillbaka till den situation de flytt från. Foto: TT

2 / 2

Abdullah Kurdi överlevde förlisningen men förlorade två söner och sin hustru. Foto: TT

Aktuell artikel (1 av 8)
Vi glömmer alltför fort

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!