Få tillgång till plusartiklar på alla våra sajter - endast 1 krona första månaden!

Till erbjudande
Onsdag, 17 januari - vecka 3
Debatt

Vargjakt är inte normalt

Nej, det är inte normalt att jaga djur som befinner sig i toppen av näringskedjan och som man inte ens äter.

Artikeln fortsätter efter annonsen

Så var då alfavargen i Vimyrenreviret i Värmland skjuten. Det upplystes tidningsläsarna om redan på förstasidan där den sargade vargkroppen fläktes upp till allmän beskådan (VF 3/1). (Det är underligt att så många vargnyheter, oavsett vad de handlar om, illustreras av bilder på dödade vargar. Som ville man vänja läsarna vid tanken på vargens förestående utrotning eller omedvetet bekräfta vargmotståndarnas uppfattning om att den enda bra vargen är en död varg.)

Jaktlagens presstalesperson framhöll upprymt att alfahannen hade skabb. Därmed framstod den diskutabla rovdjursjakten som en välgärning för själva bytet. Även misstankarna om tidigare tjuvjakt skingrades något då det upplösta reviret kunde ha ”naturliga” orsaker. Men skabb uppstår inte av en slump. Parasitsjukdomar utvecklas när immunförsvaret bryts ned till följd av extrem stress, till exempel i samband med långvarig drevjakt och sönderslitna familjerelationer. För ett djur som knyter starka, livslånga sociala band är det svårt att tänka sig en värre stressfaktor.

Jag är inte själv jägare men känner stor respekt för jakt. Att jaga innebär inte bara att man producerar näringsrik och klimatsmart mat. Jakt är en verksamhet som ligger djupt inbäddad i människans jägar- och samlargener. Säkert är det i grunden samma känsla av meningsfullhet och tillfredsställelse jägaren hyser som jag själv erfar när jag plockar bär och svamp, fiskar eller allmänt tillreder mat av egenproducerade råvaror från grunden. Men vari finns det meningsfulla i att vända uppochner på naturens näringskedja, och vilja utrota ett av de större däggdjuren, tillika stamfader till vårt mest trofasta sällskapsdjur? Det mest uppseendeväckande i artikeln var inte bilden på vargkadavret utan ett uttalande av presstalespersonen, angående att ingen utomstående denna gång hade försökt störa jakten: ”Jag hoppas vi kommer komma till en punkt där vargjakt anses som normalt” (VF 3/1 2017).

Nej, det är inte normalt att jaga djur som befinner sig i toppen av näringskedjan och som man inte ens äter. Det är inte heller normalt att jaga alfadjur, och det minst normala av allt – är att försöka utplåna hela populationer, revir eller arter.

De gamla grekernas olympiska gudinna Artemis var samtidigt både jägarnas och de vilda djurens beskyddare. Ett tabu som hon särskilt värnade var det mot nöjes- och troféjakt. Man kan leka med tanken om Artemis skulle ha uppenbarat sig i norra Värmland. Skulle hon ha ställt sig på den ensamma alfavargens sida, eller tytt sig till det mer än 100 man starka jaktlaget, anförda av alla sina hetsande drevhundar?

I myterna hos naturfolken, som förfinat jaktkonsten under tusentals år, är människan och djuren varandras medvarelser. Det berättas hos prärieindianerna att människan fick sin pil och båge från de andra djuren: ”Du skall vara jägare.” Jakträtten kommer alltså från bytesdjuren själva – och är något som kan återkrävas i händelse av missbruk. Relationen av ömsesidighet mellan jägare och villebråd var sannolikt en betydande faktor bakom att de nordamerikanska indianjägarna kände sig förpliktade att tillvarata allting på djuret, horn, päls, skinn, kött, fett, inälvor, ben och senor, och dela med sig till så många stamfränder som möjligt, samtidigt som själva fällandet av bytet lär ha omgärdats av både sorg och tacksamhet. Man föreställde sig att varje djurart beskyddades av en djurrådare. Och om jakten bedrevs respektlöst eller oproportionerligt, skulle djuren, på rådarens initiativ, inte komma tillbaka. Denna visdom underbyggde en ekologisk balans och gjorde det otänkbart att jaga alfadjur – eller (rov)djur som inte lämpar sig att äta.

När vi börjar jaga varg, som är en jägare i egen rätt, tror jag att vi har gått vilse.

Jag förstår att många jägare är bekymrade över konkurrensen om viltet. Men det är inte vargen som överbefolkat jorden. Alla människor, inklusive jägarna, har ett medansvar för att människoarten idag brukar hälften av jordens isfria landyta och drygt hälften av sötvattnet. Vi kan inte låtsas som om överbefolkningen inte finns eller att olika arter inte behöver samspela i det ekologiska kretsloppet. Många jägare är också skogsägare vars ibland alltför intensiva ”skogsbruk”, med återkommande kalhyggen och monokulturella virkesåkrar, knappast gynnar viltets återväxt. Kanske skulle jägarförbunden även börja driva opinion för ett mer hållbart skogsbruk? Jordens resurser är på väg att tömmas och man kan då inte förvänta sig att fälla exakt lika många älgar varje säsong. Lika lite som att lösningen på att fiskbestånden minskar är att utrota alla valar, är det meningsfullt att göra vargen till ensam syndabock.

Jägare förtjänar respekt, och det gör vargen också.

Kristian Petrov

idéhistoriker, Karlstads universitet

Rätta oss
1 / 1

När vi börjar jaga varg, som är en jägare i egen rätt, tror jag att vi har gått vilse, skriver Kristian Petrov. Foto: Tommy Andersson

Aktuell artikel (1 av 8)
Vargjakt är inte normalt

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!