Måndag, 25 september - vecka 39
Hela livet

"Viktigt att han alltid finns kvar hos oss"

Foto: Håkan Strandman

Plötslig spädbarnsdöd. Innan förlossningen var Cecilia Ellmark Tornberg och Sebastian Tornbergs största rädsla att sonen inte skulle få följa med dem hem.

– Och det fick han inte heller, säger Karlstadsborna.

Artikeln fortsätter efter annonsen

Den 11 maj 2015 kör Cecilia och Sebastian bil i rasande fart från Molkom till förlossningsavdelningen på Centralsjukhuset i Karlstad. På radion spelas Danny Saucedos hit "Det brinner i bröstet".

– Där bröt jag bara ihop och kände att allt var på väg att gå käpprätt åt helvete, säger Cecilia Ellmark Tornberg.

Tidigare samma dag promenerar Cecilia tillsammans med en väninna som också väntar barn. De pratar om hur deras barn kommer att bli när Cecilia plötsligt blir osäker på om hon har känt några fosterrörelser under dagen. Hon lånar väninnans doppler för att lyssna efter hjärtslag.

– Så här i efterhand är det ju jättekonstigt att jag försökte göra det själv. Men när jag inte hörde någonting så intalade jag mig att det var för att jag inte gjorde rätt, även om jag förstod att något var fel.

När Cecilia och Sebastian kommer fram till sjukhuset görs genast en CTG-mätning på barnets hjärtslag och ultraljud. Men utan resultat.

– Man såg att hjärtat bara låg där. Det var också jobbigt att vi var tvungna att göra om ultraljudet flera gånger för att en läkare måste konstatera det, säger Sebastian.

– Det blev en så stor chock som gjorde att man släppte nästan allt som hade med känslor att göra och bara försökte fokusera på att göra det bästa av situationen.

Paret väljer att åka hem över natten. Men innan de gör det ringer de till sina anhöriga.

– Jag minns att händerna bara skakade när jag skulle slå numren. När de svarade visste man inte riktigt vad man skulle säga, säger Sebastian.

Dagen efter beskedet tas prover för att se vad som kan ligga bakom dödsorsaken.

– Jag ville att de skulle göra kejsarsnitt precis när vi fått beskedet. Men det ville inte vården eftersom det är en fråga om kroppens bearbetning också. Men där och då när man är förlossningsrädd och samtidigt inte känner att man har något att kämpa för, befinner man sig i en väldigt konstig situation, säger Cecilia.

Julian föds på Kristi himmelsfärdsdag efter vad de båda upplever som en bra förlossning, något de bär med sig än i dag. Efteråt får Sebastian sätta på honom både blöja och kläder. Precis som med vilket barn som helst.

– Barnmorskan var väldigt bra och såg till att göra allt som man vanligtvis gör med en nyfödd. Det tror jag var väldigt viktigt för oss och känns bra i dag, säger Sebastian.

Familjen får ett eget rum och möjlighet att stanna så länge de vill. Julian bäddas ner i en kylbädd som liknar en liten, vit säng.

– Han fick vara hos oss så mycket vi ville, även på natten. Många barnmorskor kom in och pratade med honom som ett vanligt barn, berättar Sebastian.

Men att vistas bland andra nyblivna föräldrar var långt ifrån enkelt.

– Jag kommer ihåg när jag skulle äta första gången på patienthotellet och fick syn på ett barn som låg och sparkade och skrek, då bröt jag ihop totalt. Men det går ju inte att undkomma, säger Sebastian.

Efter fyra dagar på sjukhuset åker Cecilia och Sebastian hem medan Julian skickas till obduktion. Men undersökningarna visar att han bara har somnat in och det klassas som plötslig spädbarnsdöd i magen.

– Min moderkaka har de tappat bort någonstans på vägen och den är därför inte undersökt, så vi vet inte om det kan ha varit något där. Det hela är nästan lite komiskt, hur kan man egentligen tappa bort en kroppsdel, undrar Cecilia och tillägger:

– Men vår vistelse på sjukhuset och allt som har med vården att göra bär vi ändå med oss som något bra i det hela. Enda nackdelen var väl kanske att det var under Kristi himmelsfärd och många var på semester.

Två veckor senare hålls begravningen för Julian i Nyeds kyrka i Molkom.

– Jag kommer i håg att känslan när vi gick in i kyrkan var som att gå in i en vägg när man såg den lilla kistan längst fram, säger Sebastian.

– Vi var nog lite olika just då. Jag gick fram och pillade och såg till att allt såg rätt ut. Jag hade fortfarande lite distans till mina känslor, menar Cecilia.

Med sig i kistan har Julian ett gosedjur och en filt. Men Cecilia och Sebastian väljer att inte själva lägga dit dem utan överlåter det till prästen.

– Oavsett om han står i ett kylrum så förändras kroppen och bryts sakta ner. Vi ville ha kvar den bilden vi hade från när han föddes.

Urnsättningen skedde i askgravlunden i slutet på den sommaren.

– Man ställs inför så många val mitt i ens sorg, det är väldigt konstigt egentligen. Hade jag fått bestämma i dag hade jag nog valt en gravplats med en sten, säger Cecilia.

I samband med Julians bortgång sjukskrevs de båda. De valde att sälja sin bostad i Molkom för att tillbringa resten av sommaren på resande fot.

– Vi var som i någon sorts trans, berättar Sebastian.

Men när Sebastian återvände till jobbet i augusti kom verkligheten i kapp Cecilia.

– Först då förstod jag vad som verkligen hade hänt och blev jättedeprimerad.

Cecilia blev fysiskt sjuk av sorgen. Att behöva förlänga sjukskrivningen månadsvis och därmed tvingas förklara allt som hade hänt för Försäkringskassan gång på gång gjorde inte saker enklare, menar hon.

– Jag var hela tiden tvungen att bevisa att jag är sjuk, inte att jag lever i sorg. För så länge jag är sjuk så behöver jag inte arbeta men att vara i sorg är inte samma sak.

Genom deras kurator på sjukhuset fick Cecilia och Sebastian kontakt med den ideella organisationen Spädbarnsfonden redan under hösten. Träffarna med föräldrar som delar deras erfarenheter har varit av stor betydelse för bearbetningen.

– Då började vi inse att vi inte var ensamma och fick möjlighet att prata med folk som faktiskt förstod, säger Sebastian.

– Det var väldigt viktigt för mig att kunna ventilera alla tankar som kanske verkar konstiga för någon som inte har förlorad ett barn. Men där fick jag bekräftelse på att det var helt normalt, säger Cecilia.

Alla förberedelser i hemmet så som spjälsäng valde Cecilia och Sebastian att efteråt plocka ner själva i sin egen takt.

– I dag är jag glad att vi inte förberedde ett rum som en del gör. Jag vet inte om det handlade om att jag inte kände mig trygg i min graviditet.

Graviditeten med Julian var fylld av oro redan från början. Cecilia berättar att hon pratade mycket om döden med sin barnmorska.

– I dag vill jag tro att jag hade något på känn. När vi gick i föräldragrupp fick vi vid ett tillfälle skriva ner på en lapp vad vi var mest rädda för. Många skrev om förlossning, om det kommer göra ont och sådant. Medan vi skrev "om han inte följer med hem".

Graviditeten med parets andra barn, Olivia, var påfrestande. Den här gången vågade de inte göra några förberedelser i hemmet.

– Jag fick för mig att jag skulle måla spjälsängen men kort senare fick jag sådan ångest att vi fick plocka ner den igen, berättar Cecilia.

På grund av det som hände med Julian sattes fler rutinultraljud och flödesmätningar in under sista halvan av graviditeten.

– Vi hade samma barnmorska som med Julian och det var jätteskönt eftersom vi inte behövde förklara varför vi var oroliga. Hon förstod och det har varit otroligt viktigt för oss, säger Cecilia och tillägger:

– Från november och framåt tror jag att vi var där varannan vecka när jag blev orolig.

Men varje gång såg ultraljudet bra ut och den 28 januari i år föddes Olivia efter en igångsättning i vecka 37.

– Det jag kommer ihåg mest var när hon kom ut, då det är en liten tystnad på tre nanosekunder som kändes som en evighet. Jag hann tänka så många tankar innan hon började skrika. Det ljudet var helt fantastiskt, allt bara släppte. Det var den bästa känslan någonsin, säger Sebastian.

Samtidigt upplevde Cecilia det hela som surrealistiskt.

– Första gången raserades allt man hade byggt upp och därför vågade man inte riktigt ta in allt andra gången. Det var svårt att förstå att hon faktiskt skulle få följa med oss hem. Jag vet att många tänker liknande tankar men det blir nog på ett annat sätt när man har förlorat ett barn, förklarar Cecilia.

De tre första veckorna sov Cecilia och Sebastian i skift för att hålla koll på Olivias andning.

– I dag har vi två andningslarm på henne när hon sover och hon har varken täcke eller kudde i spjälsängen för att minska riskerna för plötslig spädbarnsdöd. Det tog jättelång tid innan vi ens vågade sätta på sidoskydd för spjälorna, säger Cecilia.

Förlusten av Julian är en livslång bearbetning konstaterar de båda. Allteftersom Olivia växer dyker tankar och frågar upp om hur Julian skulle ha varit i samma skede.

– Från början hade jag bestämt mig för att bara ha ett barn och det skulle vara Julian. Men när han inte längre fanns så var vi ju tvungna att skaffa ett till. Det är väldigt blandade känslor för om Julian hade levt så hade inte Olivia gjort det, säger Cecilia.

I slutändan handlar det om acceptans, menar Sebastian. Något man måste nå för ens egen skull.

– Jag kommer aldrig att lära mig så mycket från någon som jag har gjort av Julian. Särskilt när det kommer till att uppskatta livet.

Därför är det viktigt för familjen att hålla minnet av Julian vid liv genom att prata om honom och göra honom till en naturlig del av samtalet.

– Det är inte helt självklart i dag, det finns något slags tabu där. Jag tror också att många har en bild av att barn som dör i magen, runt förlossningen eller strax efter, inte friska. Men i dag vet jag att fallet inte alls behöver vara så. Julian var fullt frisk men somnade in ändå, precis som vi kan göra.

Med Olivia, i dag 7 månader, har paret valt att båda vara hemma trots att bara en av dem kan ta ut föräldrapenning.

– Vi tyckte att vi förtjänade att få vara det. Varje kväll när jag lägger mig är jag så otroligt tacksam över att få ha levt den dagen. Så hoppas jag att jag kommer känna resten av mitt liv, säger Cecilia.

Rätta oss
1 / 3

Närvarande. Familjens minnestavla är en skalenlig illustration av Julian.

2 / 3

Sebastian Tornberg har tatuerat in sonen Julians handavtryck på underarmen.

3 / 3

Från det amerikanska företaget Molly Bears har familjen beställt en nalle som väger lika mycket som Julian gjorde vid födseln. Också uppskattad av lillasyster Olivia.

Aktuell artikel (1 av 4)
"Viktigt att han alltid finns kvar hos oss"

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!