Få tillgång till plusartiklar på alla våra sajter - endast 1 krona första månaden!

Till erbjudande
Söndag, 24 juni - vecka 25
Hela livet

Sorgen blir tyngre när man måste försvara

Båda Marie Niljungs föräldrar har tagit sina liv. Genom att hjälpa andra som mår dåligt säger hon att deras död känns mindre meningslös.

Artikeln fortsätter efter annonsen

 

– Det viktigaste en medmänniska kan göra är att våga fråga rakt ut. ”Jag ser att du mår dåligt, funderar du på att ta ditt liv?”.

Kilsbon Marie Niljung har med sig en stor påse pärlarmband som hon och hennes vänner knåpat ihop, alla med texten Suicide zero på. Förutom att intäkterna går till organisationen med samma namn – där Marie är volontär – blir armbanden en bra öppning när det gäller att börja prata om självmord. Suicide zero, noll självmord. Det är visionen.

– Att prata om självmord och psykisk ohälsa är ofta förknippat med rädslor och skam. Det beror nog på att normen är att vilja leva, tror Marie.

Det viktigaste en medmänniska kan göra för någon som lider av psykisk ohälsa är att våga fråga hur det ligger till.

– Ångesten lindras när den som mår dåligt får sätta ord på sina tankar. Ibland kan det räcka så, men om det behövs – ta din vän i handen och åk till psykakuten eller vårdcentralen, säger Marie.

Hon har lärt sig mycket om ämnet genom åren och är van att prata öppet och engagerat om det. På så vis hjälper hon inte bara andra utan har även kunnat bearbeta sorgen efter föräldrarna.

Historien börjar 1993, när Maries mamma Kerstin gjorde ett allvarligt självmordsförsök. Kerstin led av utmattning och depression efter att som sjuksköterska ha jobbat sig in i väggen.

– Eftersom hon överlevde den gången kunde jag ställa alla frågor. Vi satt vid älvkanten vid Timmys i Karlstad och jag undrade ”hur fasen tänkte du?”. Det hon upplevde, och som är väldigt vanligt, är att hon bara var till besvär.

Marie förklarade att hon naturligtvis ville att hennes mamma skulle leva. Kerstin jobbade i Kil och skämdes för mycket för att läggas in i Karlstad. Istället lades hon in i Örebro.

Kanske var det därför Marie bestämde sig redan då för att prata öppet om familjens situation.

– Ingen ska behöva skämmas för att de drabbats av psykisk ohälsa!

Kerstin mådde bättre fram till 1997, som var ett väldigt jobbigt år för familjen. Maries bror Joakim drabbades av ett maniskt skov och fick diagnosen bipolär. Båda föräldrarna brottades med depressioner.

Den 14 oktober 1997 orkade Kerstin inte mer. Hon tog tabletter och la sig i badkaret. När hennes make, Maries pappa Sven, hittade henne var det försent.

Marie minns tydligt alla detaljer från den dagen.

– Jag praktiserade som kock i Göteborg och hade skurit mig i fingret. Ärret är kvar än. När jag kom hem ringde pappa. Det var fullmåne och jag ställde in cykeln i förrådet innan jag och min man Petter åkte till mina föräldrars hem.

I sitt avskedsbrev hade Kerstin skrivit att depression är en obotlig sjukdom. Det visade sig att hon fått ökad medicinering och att hennes läkare sagt att hon kanske aldrig skulle bli bra.

– Mammas hopp försvann. Hennes handlingskraft vann över livskraften. Det är viktigt att förstå att personer som begår självmord oftast inte vill dö. Det handlar om att de inte orkar leva, understryker Marie.

Hon blir oerhört provocerad när folk säger att det är egoistiskt att ta livet av sig.

– Att inte orka leva längre har inget med egoism att göra. Det beror på sjukdom. Ingen skulle komma på tanken att anklaga någon som dör i cancer för att vara egoistisk. Sorgen efter självmord blir ännu tyngre när de anhöriga tvingas förklara och försvara.

Marie brukar säga att det inte är hur föräldrarna dött, utan att de dött, som är det sorgliga.

Hon sökte på eget initiativ terapi för att hantera sorgen. Det gjorde inte pappa Sven. Han kom att göra flera självmordsförsök de följande åren.

Det var så klart fruktansvärt jobbigt för familjen. När Marie hade fått sin första son klarade hon inte av ovissheten längre. Krafterna tröt av att ständigt vara à jour – vad händer nu, ska jag ordna skallgångskedja, planera en begravning?

Hon skrev ett brev till sin pappa, när han var inlagd efter ytterligare ett självmordsförsök, och sa att han fick bestämma sig om han skulle leva och vara morfar – annars tänkte hon klippa banden.

– För mig fanns inget alternativ. Han ropade på hjälp men var inte beredd att ta emot den. Det var enda sättet för mig att inte själv bli sjuk på. Jag kunde inte förändra livet åt honom.

Sven svarade att han ville fortsätta vara morfar. Det visade sig att han, liksom sin son och flera andra släktingar, var bipolär. Med hjälp av mediciner lyckades han hålla sjukdomen i schack under några år. Dessvärre drabbades han av tjocktarmscancer 2005, något som satte igång allt igen. Sven slutade med sin medicin mot den bipolära sjukdomen eftersom magen tog stryk. Hösten 2006 gick han in i en rejäl depression.

Den 18 november samma år avslutade Sven sitt liv genom att bylta på sig tunga kläder och gå ner i sjön. Några dagar innan hade han varit barnvakt åt barnbarnen och verkat harmonisk, ett beteende som är vanligt bland personer som bestämt sig för att ta sina liv.

– På något vis kändes hans död som en lättnad. Han orkade inte mer, det kan jag inte döma honom för, säger Marie stilla.

Eftersom bipolär sjukdom är vanligt i släkten har hon själv varit orolig över att drabbas. Nu har hon insett att hon troligen inte bär på den genen.

– Däremot har jag funderat en del på mina barn. Jag är nog mer uppmärksam på mina barn än många andra föräldrar är. Men jag vet ju att det numera finns hjälp att få. Det var skillnad för pappa som var född på 40-talet.

Hon säger att föräldrarnas självmord kanske kunnat förhindras om hon haft samma kunskap då som i dag. Nu skulle hon ställa fler frågor i stil med ”hur är det med dina självmordstankar, behöver du mer hjälp?”. Hon hade varit mer uppmärksam om medicindoserna ökats eller om beteendet ändrats.

– Inte så att jag har dåligt samvete – jag visste ju inte bättre då. Men att göra skillnad för andra får mina föräldrars död att kännas mindre meningslös. Det är viktigt att visa alla som mår dåligt att det finns hopp.

Fotnot: VF har tidigare berättat om stödkonserten till förmån för Suicide zero. Den äger rum den 21 augusti på Nöjesfabriken i Karlstad. Några av de medverkande är Mia Skäringer, Hederos & Hellberg och Joel Alme.

Rätta oss
1 / 2
Först tog Marie Niljungs mamma livet av sig, sedan hennes pappa. Nu jobbar Marie ideellt för organisationen Suicide zero, vars syfte är att radikalt minska självmorden i Sverige.
2 / 2
Suicide zero – noll självmord – står det på armbanden.
Aktuell artikel (1 av 1)
Sorgen blir tyngre när man måste försvara

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!