Måndag, 25 september - vecka 39
Grums

En flaskpost från förr med hundraårig historia

I den kuperade och nyklippta sluttningen skymtar rejäla stengrunder. Här stod en gång i tiden ”Sibiriehyttan”, den tredje och största vid Liljedals glasbruk.

– Tänk att det bodde nästan 1 000 personer här. I dag har Liljedal 150 invånare, säger Ellinor Larsson.

Artikeln fortsätter efter annonsen

Hon är arkeolog och verksamhetschef för uppdrag på Värmlands museum och har tagit oss med för att visa bruksorten och bygden delar av hennes släkt kommer ifrån. I år är det nämligen 100 år sedan Sveriges största glasbruk lades ner i Liljedal och flyttades till Surte, vid Göta älv.

– Min farmor bodde på andra sidan viken där och hennes pappa rodde hit till jobbet varje dag, berättar Ellinor Larsson och pekar mot Holmen på andra sidan Kyrkebysjön, en vik av Vänern mellan Segmon och Slottsbron.

– Men när hon var 16 år och flyttat hemifrån för att jobba som piga åkte hennes mamma och två bröder, 9 och 12 år, spark över viken och gick igenom isen och drunknade. Då fick hon ta hand om sin pappa som aldrig kom över sorgen efter det.

Just isen var annars en fördel för Liljedal. Den mindre viken precis nedanför Sibiriehyttan är så grund att den i princip bottenfryser varje år, så den passade bra för bandyspel. Något som ledde till att Liljedal blev de första distriktsmästarna i bandy i Värmland 1915. När bruket flyttades till Surte följde de flesta glasbruksarbetarna med, vilket utgjorde grunden för bildandet av Ale-Surtes sedermera framgångsrika bandylag.

Men åter till glasbruket i Liljedal. Det flyttades hit 1781 och hade tidigare legat både i Botilsäter och Mässvik på Värmlandsnäs. Från början tillverkades allt från dricksglas, burkar och flaskor till fönsterglas och lampetter för ljuskronor. Många värmländska kyrkor har ljuskronor blåsta i Liljedal. Bland annat Eds kyrka bara någon kilometer norrut.

När bruket var som störst med tre hyttor – Gammelhyttan, Mellanhyttan och Sibiriehyttan – var det dock flaskor som var huvudprodukten. Totalt producerades 13 miljoner flaskor och buteljer vid bruket toppåret 1891. En imponerande siffra med tanke på att glaset blåstes och formades för hand – inte som med maskiner i dag.

Bland annat sägs förlagan till världsberömda Absolut vodka-flaskan ha skapats i Liljedal, även om ett skånskt glasbruk också hävdar upphovsrätten till den.

I hembygdsgården som är inrymd i gården ”Mjöllösa”, där Liljedals första glasbruksarbetare bodde, finns en samling flaskor i glasmuseet som skapades i mitten av 1950-talet. Just den dag VF är på besök står dock inte föregångaren till Absolutflaskan att finna.

Men till hundraårsminnet som uppmärksammas 13 augusti ska den finnas till beskådande. Just nu pågår föreberedelserna för detta evenemang.

– Egentligen är det först 13 oktober som det är 100 år sedan nedläggningen. Men vi tyckte att augusti är en bättre tidpunkt för ett sådant här arrangemang, säger Jan Rosander, ordförande i hembygdsföreningen, som ska hämta ”hem” en del exempel på Liljedalsglas från glasbruksmuseet i Surte.

Men hundraårsmarkeringen kommer också bjuda på bildspel och berättelser från bygdens människor, en cd med artister från trakten – bland andra Ingvar Karlsson, Lasse Högberg och Rune Andersson – har spelats in och boken ”Det gamla glasbruket” från 1973 har nytryckts.

– Vi hoppas att den här hågkomstdagen ska bli en riktig hemvändardag, säger Jan Rosander.

Många hus står kvar sedan brukets tid och har fått namn som vittnar om deras ursprungliga funktion som gästgiveriet, sjukstugan, affären och arbetarlängan ”Kastrup”, som hette så eftersom de första glasbruksarbetarna som bodde där kom från glasbruket i Kastrup utanför Köpenhamn.

– Glasbruksarbetarna var något av nomader och flyttade runt mellan bruken och jobbade några år på varje ställe, berättar Jan Blakkisrud, guide i hembygdsföreningen och glasexpert.

– Grundingrediensen i glaset var havs- eller sjösand. Till det här bruket kom sandskutor från runt om hela Vänern, bland annat Segerstad. Vilken färg glaset får beror på metaller som blandas med sanden, som koppar för att få gröna och blå färger eller antimon för att få gult och brunt.

Trots att det är 100 år sedan glasbruket lades ner sätter det fortsatt sina spår i Liljedals samhälle. Nästan alla hus i byn har slaggsten, en restprodukt från glasproduktionen, som fundament. Men spåren finns också i marken. I en rapport från länsstyrelsen 2010 berättas om rester av bland annat bly, arsenik, fluorid och kadmium där hyttorna låg, föroreningar som är vanliga vid gamla glasbruk. Området bedömdes då som en stark riskklass 2, det vill säga den något lägre riskklassen. I grundvattnet klassades föroreningsnivån som låg.

Rätta oss
1 / 3

Minnesdag. Jan Rosander, Per-Åke Hermansson och Jan Blakkisrud i Liljedals hembygdsförening laddar för arrangemanget nästa helg då det ska uppmärksammas att det är 100 år sedan glasbruket i Liljedal lades ner. Här inventerar de samlingen av flaskor från bruket.

2 / 3

Ellinor Larsson, arkeolog på Värmlands museum, visar grundstenarna till Sibiriehyttan som ännu står kvar. Hon har släktband till bygden. Hennes farmorsfar jobbade på glasbruket.

3 / 3

Trots att det är 100 år sedan glasbruket lades ner finns spåren kvar i Liljedal. Nästan alla hus i byn har slaggsten, en restprodukt från glasproduktionen, som fundament.

Aktuell artikel (1 av 8)
En flaskpost från förr med hundraårig historia

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!