Få tillgång till allt innehåll på webben - endast 1 krona första månaden!

Till erbjudande
Söndag, 22 oktober - vecka 42
Debatt

Aldrig för gammal för löpning

Foto: Sanna Emanuelsson

Starrin sonderar: Det är den 17 juni 2017 och om några minuter går startskottet för stadsloppet i Karlstad. Det var några år sedan sist och jag hade beslutat mig för att göra comeback på löparbanan i åldersgruppen 70+.

Artikeln fortsätter efter annonsen

Cirka 5 000 förväntansfulla och spända löpare står uppställda på en lång rad. Eliten och snabblöparna står längst fram, medelmåttorna i mitten och vi långsamma längst bak.

– Det kommer att bli varmt, hör jag någon säga.

Jag har sprungit några hel- och halvmarotonlopp i mitt liv. Men det var för länge sedan. Och jag har tyckt om att springa. För det mesta har det blivit ett par gånger i veckan.

När jag springer brukar jag lyssna på lättsprungna låtar. För just det här speciella tillfället hade jag gjort i ordning en låtlista. Musik som det är lätt att dansa till fungerar också för löpning. Mycket 1960- och 70-tal. Sven-Ingvars förstås. ”Te dans me Karlstadtösera”. Men också rockiga Jerry Williams låtar. Till det några härliga tangolåtar som ”La Cumparsita”.

Karlstad stadslopp är en folkfest. Överallt efter banan står människor och hejar. Musikband på flera ställen som rockar loss. Efter någon kilometer ser och hör jag schackvännen Lars skrika. – Heja Bengan! Och det gör ju att jag tar i lite extra för att visa att jag är på hugget.

Forskarna säger att man förlorar muskelmassa med åren. Från 30-års ålder till 70 kan det röra sig om en minskning med 40 procent. Men nu skall man inte tro att det gör att man går ner i vikt. Av någon märklig anledning kompenseras minskningen gott och väl av en ökning som råkar sätta sig runt midjan. Det djävulska är att vikten verkar öka i samma takt som muskelmassan minskar.

Förr i världen ansågs det suspekt att springandes ge sig ut på vägarna. Man kunde misstänkas för att gjort någe fuffens som att ha rymt från ett fängelse, mentalsjukhus eller för att ha tjyvat.

Men så är det inte numera. Det springs mycket i vårt avlånga land. Man beräknar att var sjätte svensk i åldern 18-79 år springer eller löptränar minst en gång i veckan.

Det arrangeras över 600 lopp under ett år. Drygt 400 är så kallade godkända lopp. År 2014 startade nästan 750 000 i något av dessa lopp.

För många har motion och löpning blivit en livsstil. Att röra på sig anses vara bra för hälsan och läkare har börjat skriva ut motion på recept.

Det lönar sig att motionera. Forskare säger att soffliggare lever farligt och ett av de stora hälsoproblemen världen över är att vi rör oss på tok för lite. Man har beräknat att det är så mycket som en tredjedel av den vuxna befolkningen världen över som inte rör sig tillräckligt mycket. Drygt fem miljoner dödsfall per år bedöms vara orsakade av att vi rör oss för lite.

Om Carl von Linné på sin tid hade haft ett receptblock skulle han förmodligen ha skrivit ut motion på recept. Han studerade inte bara växter. Han var också intresserad av fysisk aktivitet, motion och hälsa. Om den frågan skrev medicine studerande Christian Lados en avhandling under Linnés ledning och överinseende. Avhandlingen som hade titeln ”Den mångnyttiga rörelsen” försvarades vid Uppsala universitet i december 1763.

I avhandlingen får man veta att motion är synnerligen viktigt. Men man skall motionera med måtta. Motionerandet får inte leda ”till full svettning utan blott till fuktighet”.

Speciell uppmärksamhet ägnas de stillasittande och på Linnés tid var det de förnäma, de rika och de lärda.

– De förnäma, de rika och de lärda lida på grund av sitt stillasittande i sanning av flera sjukdomar ... Jag tillråder därför högligen de förnäma och dem som föra ett bekvämt liv att vid påkommande ohälsa … en halv timma före maten taga motion, tills de bli fuktiga. Och de skola i sanning finna detta hälsosamma råd vara det förträffligaste till att återställa och förlänga ett friskt liv.

Jag kom att tänka på den engelske forskaren och socialmedicinaren Jeremy Morris som för nästan 70 år sedan påbörjade en studie som var sitt första i sitt slag och som idag betraktas som en klassiker. Han anses vara den förste som på ett mer systematiskt sätt studerade sambandet mellan fysisk aktivitet och hjärtinfarkt.

Upplägget var både genialt och enkelt. Förändringarna i samhället hade inneburit att allt fler yrken kunde utföras stillasittande medan det fortfarande fanns yrken där det krävdes att man fysiskt rörde på sig under en arbetsdag. Han kom att tänka på dubbeldäckarna – tvåvåningsbussarna i London. Där fanns chauffören och där fanns konduktören. Samma arbetsplats men helt olika arbetsmiljöer. Chaufförerna satt på sina skift i stort sett stilla under 90 procent av tiden. Konduktörerna var i full rörelse. De gick eller småsprang upp och ner och under en vanlig arbetsdag blev det ungefär 600 trappor.

Projektet startade 1949 och pågick under ett antal år. Vad Morris fann var att risken för konduktörerna att drabbas av hjärtinfarkt var mindre än hälften jämfört med chaufförerna.

Resultaten som publicerades år 1953 väckte en stor uppmärksamhet. Och man undrade om det kunde vara så att andra faktorer spelade in som till exempel hur rund man var om midjan. Och för att undersöka om så var fallet inhämtade han uppgifter om midjemåtten hos de två grupperna. Han fann att oberoende av hur pass bred man var över midjan var risken för hjärtinfarkt avsevärt lägre hos konduktörerna.

Jermy Morris gjorde samma fynd när han i en senare studie jämförde cyklande brevbärare med personal på postkontor som hade ett stillasittande arbete.

Åter till stadsloppet. Nu känns det tungt och plågsamt. Vid Museiparken står hustru Lena med kamera. Anstränger mig för att inte se alltför trött och medtagen ut. Tar mig med stumma ben mot mål vid Sundstatjärn. Fortfarande fullt med folk efter banan. Passerar mållinjen. Får efterlängtad medalj. Trött men glad och nöjd över comebacken. Tänker på några rader i boken Born to Run:

– Man slutar inte springa för att man blir gammal… man blir gammal för att man slutar springa.

Rätta oss
1 / 1

"Förr i världen ansågs det suspekt att springandes ge sig ut på vägarna. Man kunde misstänkas för att gjort någe fuffens som att ha rymt från ett fängelse, mentalsjukhus eller för att ha tjyvat."

Aktuell artikel (1 av 8)
Aldrig för gammal för löpning

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!