Få tillgång till allt innehåll på webben - endast 1 krona första månaden!

Till erbjudande
Torsdag, 19 oktober - vecka 42
Debatt

Har populärkulturen blivit fin?

Tre kommande krönikor kommer att handla om kultur. Den första om finkultur och populärkultur. Förr tog högre samhällsskikt avstånd från den breda och folkliga kulturen. Men tiderna förändras. De högre skikten har blivit kulturella allätare och populärkulturen har blivit alltmer kommersialiserad.
Artikeln fortsätter efter annonsen

I den allmänna kulturdebatten används begrepp som finkultur och populärkultur som om det vore självklart vad som menas. Men så är det förstås inte. Enligt den svenska nationalencyklopedin är finkultur den typ av kultur som gillas av bildade eller borgerliga samhällsskikt. Det är med andra ord en fråga om en tydlig värdering.

Begreppet finkultur myntades i Sverige av sociologen Harald Swedner för mer än 50 år sedan. Opera, balett, klassisk musik och teater ansågs vara fint därför att de framförallt intresserade samhällets sociala, ekonomiska och kulturella elit samt att den framfördes i påkostade, smakfullt och fint inredda lokaler.

Med populärkultur brukar man mena en kultur som gillas av den breda allmänheten. En kultur som underhåller, roar, är ett kärt nöje och lätt att ta till sig.

Förr i tiden var det höga murar mellan folklig kultur och samhällselitens kultur. Med att gå på opera, teater och konserter markerade eliten, i sitt tycke, sin ”goda” smak och status som ”bättre vetande”.

Folkets kultur handlade om människor i rörelse som dans och sång. Den utövades och konsumerades under enkla förhållanden. En upptrampad dansbana. En enkel teaterscen. Träbänkar. Men det kunde gå livat till och det gillades inte av samhällets elit som föredrog konsumtion av kultur under fullständig tystnad och kroppslig stillhet.

Kultureliten har sett på populärkulturen med förakt, som någonting fult, som skräp, som obildat. Den var ett hot mot gamla traditioner, bildning och värderingar. Så var det när jazzen slog igenom. Den ansågs barbarisk och det undrades över vart samhället var på väg. I början av 1930-talet när Louis Armstrong för första gången besökte Sverige hånades han på kultursidorna. Han beskrevs som ”människoätarättling med flodhästfysionomi”.

Även Alice Babs fick utstå spått och spe när hon i början av 1940-talet reste i parkerna med sin swingmusik. Representanter för finkulturen ansåg att hon borde sättas på uppfostringsanstalt. Det höjdes också röster för att stänga dansbanorna för dansen ansågs leda till asocialt beteende som kriminalitet och prostitution.

Kultureliten hade inte heller mycket till övers för Astrid Lindgren och hennes böcker om Pippi Långstrump som en av landets ledande professorer ansåg att man blev sinnessjuk av.

När rock’n’rollen slog igenom på 1950-talet varnades det för ungdomens förfall och samma tongångar hördes när Beatles slog igenom på 1960-talet.

Synen på populärkulturen var under en lång följd av år nedlåtande. Den attackerades både av den politiska vänstern och politiska högern som ansåg den vara fördummande och förslöande.

Men tiderna förändras. Den en gång i tiden så föraktade har blivit populär även hos högre samhällsskikt. Så är det med jazzen, rocken, populärlitteraturen och populärmusiken. Vänstern bespottar inte längre Abbas musik. Gamle proggaren Michael Wiehe har blivit folkkär. Sjunger tillsammans med Olle Jönsson i Lasse Stefanz. Deras ”Leva tills jag dör” blev nyligen utsedd till årets låt.

Högern läser populärlitteratur och Fredrik Reinfeldt meddelar utan att rodna att han läser Camilla Läckbergs och Holmlund & Roslunds deckare. Astrid Lindgrens Pippi Långstrump tas numera emot med öppna armar av psykologiprofessorer som inte längre tycker att hon är en fara för barns utveckling.

De högre skikten – de välutbildade och höginkomsttagarna – tar inte längre avstånd från populärkulturen. Det visar bland annat sociologen Lena Karlsson i sin avhandling Klasstillhörighetens subjektiva dimension: klassidentitet, sociala attityder och fritidsvanor. Personer från den “högre tjänstemannaklassen” är numera storkonsumenter av populärkultur och andra nöjen. De konsumerar faktiskt mer än vad andra samhällsklasser gör inom flera nöjesområden. De som konsumerar finkultur konsumerar i allt högre grad även populärkultur.

Likartat mönster finns i flera länder. Människor med hög status hänger sig åt många olika kulturella aktiviteter inte bara i dess elitistiska former. De är inte längre kulturella snobbar utan också i allt högre grad kulturella allätare.

Studier tyder också på att det är i de skandinaviska länderna som man finner flest kulturella allätare. Där har de traditionella gränserna mellan finkultur och populärkultur förlorat lite av klassmarkör för högre sociala skikt.

Populärkulturen har blivit allt mer kommersialiserad. Den marknadsförs som en ny form av finkultur som i allt högre grad vänder sig till högre sociala skikt och som har gott om pengar. Det kostar att gå och lyssna på våra folkkära artister. Det kostar också att gå ut och dansa på de stora dansgalorna. Populärkulturen är inte längre ett billigt folknöje.

***

Augustikrönikan kommer att handla om Värmlänningarnas kulturvanor och främst den kultur som brukar benämnas finkultur. Frågan är: Har även lägre sociala skikt blivit kulturella allätare? Eller är finkulturen fortfarande något som framför allt högre samhällsskikt ägnar sig åt?

Bengt Starrin

Rätta oss
1 / 1
Aktuell artikel (1 av 1)
Har populärkulturen blivit fin?

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!