Få tillgång till allt innehåll på webben - endast 1 krona första månaden!

Till erbjudande
Söndag, 22 oktober - vecka 42
Debatt

Den passive åskådaren

I Sydsvenskan den 5 juli 2014 kunde man läsa om en tiggare från Rumänien som misshandlades utan att åskådare ingrep.
Artikeln fortsätter efter annonsen

Tiggaren var en ung man som attackerades med en kasse fylld med ölburkar. Trots att det var fullt med människor som såg händelsen var det ingen som lyfte ett finger. Det var först när Lundabon Rouzbeh Valizadeh kom till platsen som misshandeln stoppades.

Hur kunde det komma sig att åskådarna stod passiva? Varför gjorde de ingenting?

Det här fenomenet med passiva åskådare har kommit att kallas ”bystander effekten”. Det har skrivits och forskats en hel del om den saken. Begreppet har sin upprinnelse i en mycket tragisk händelse – mordet på en ung kvinna – Kitty Genovese för 50 år sedan.

Så här började New York Times sin rapportering av händelsen:

”I mer än en halvtimme såg 38 respektabla laglydiga medborgare i Queens en mördare jaga och knivhugga en kvinna i tre separata attacker i Kew Gardens ... Inte en enda person ringde polisen under övergreppet …”

Hon sprang skrikande på gatan för att undkomma en knivbeväpnad man. Människor vaknade. Gick till sina fönster för att se vad som hände och 38 personer blev vittnen till ett bestialiskt mord som pågick under en timme. Ingen av vittnena kontaktade polisen.

Fallet Kitty Genovese väckte känslor. Människor blev upprörda. Händelsen skickade en chockvåg genom det amerikanska samhället. Man ställde sig så klart frågan hur det kunde komma sig att inte någon ringde polisen.

Nu har det i efterhand visat sig att New York Times rapportering på många punkter var överdriven och till och med felaktig. Det var inte 38 personer som blev vittne till händelsen. Det var på sin höjd tio till tolv. Och det var åtminstone en person som från sitt fönster skrek till gärningsmannen att sluta. Men sant är att det fanns en mycket stor passivitet. Flera tänkte ringa polisen. Men ångrade sig eftersom man trodde att någon annan redan gjort det.

Flera socialpsykologiska experiment har genomförts för att försöka förstå och förklara bystander-effekten. Ett är det som går under namnet ”det rökfyllda rummet”. Två amerikanska forskare undersökte hur människor beter sig i nödsituationer. En grupp studenter tillfrågades om de var intresserade av att delta i en undersökning genom att besvara ett frågeformulär. I omgångar samlades de i ett rum. Där fanns också en undersökningsledare som delade ut och tog emot ifyllda formulär. Under ifyllandet började rummet fyllas av rök.

När deltagarna var ensamma med undersökningsledaren var det tre av fyra som rapporterade rökutvecklingen till ledaren. När det fanns två andra personer i rummet var det bara fyra av tio som rapporterade om saken.

Men när det fanns invigda i experimentet och som uppmanades att inte ta notis om röken var det bara en av tio försöks­personer som rapporterade röken. Och röken var så tjock att de knappt kunde se sina egna händer när de fyllde i formulären.

Forskare menar att det finns några huvudsakliga förklaringar till bystander-effekten, det vill säga varför de närvarande blir passiva och låter bli att slå larm eller hjälpa till i nödsituationer.

För det första innebär andras närvaro en spridning av ansvar. Det gör att känslan av personligt ansvar att hjälpa minskar. Den enskilde känner sig inte manad att själv göra något eftersom andra personer också finns där.

Ett exempel: En man ligger vid sidan av trottoaren till synes orörlig. Människor passerar. Saktar in. Ser händelsen. Det är då lätt hänt att var och en tänker så här:

– Eftersom det är så många som står här är det är säkert någon som redan kollat hur det är ställt med den där mannen.

– Om det är allvarligt har nog någon redan ringt efter ambulansen.

För det andra minskar andras närvaro den enskilde individens benägenhet att gripa in eller att hjälpa på grund av, vad forskarna kallar, pluralistisk ignorans som innebär en misstolkning av situationen. Om alla närvarande agerar som om det inte är någon fara på taket just därför att man tror att alla andra uppfattar det så fastän situationen egentligen borde föranleda något annat innebär det att man invaggas i en falsk tro. Pluralistisk ignorans uppstår framförallt i oklara nödsituationer där situationen som sådan inte är tydlig. Det ”falska” lugnet gör att man tänker:

– Det är nog ingen fara med honom eftersom alla ser så lugna ut och ingen gör någonting.

– Skulle det vara allvarligt. Då skulle folk reagera.

För det tredje uppstår bystander-effekten på grund av rädslan att göra bort sig. Om situationen är oklar och det inte tydligt framgår att det är en riktig nödsituation kan ett ingripande leda till pinsamheter. Kanske tänker någon:

– Om jag nu ringer ambulansen och det skulle visa sig att mannen bara har tagit sig en tupplur. Vad pinsamt det skulle bli!

För det fjärde. Om de närvarande inte känner varandra ökar risken för bystander-effekten. Men om man är bekant då blir man mer benägen att hjälpa och gripa in. För då börjar man prata med varandra. Det leder i sin tur till att man bryter passiviteten och i stället börjar agera. Några går fram till mannen. Finner att han är skadad. Någon tar täten och fördelar uppgifter. En ringer efter ambulans. En annan tar av sig jackan och lägger den på mannen.

•••

Hur det kommer sig att människor förfäktar åsikter som de absolut inte har och går med på beslut som de egentligen motsätter sig kommer jag att ta upp i oktoberkrönikan.

Bengt Starrin

Rätta oss
Aktuell artikel (1 av 1)
Den passive åskådaren

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!