Få tillgång till allt innehåll på webben - endast 1 krona första månaden!

Till erbjudande
Torsdag, 19 oktober - vecka 42
Debatt

Den loffande människan

I den här krönikan tar Bengt Starrin upp ett av de allra första socialpsykologiska experimenten någonsin och som handlar om ”loffing”. Det innebär att när individer arbetar i grupp minskar den individuella ansträngningen i takt med arbetsgruppens storlek.
Artikeln fortsätter efter annonsen

Jag skulle tro att många med mig har erfarenhet av att ha jobbat ihop med folk som inte lagt manken till. Som inte ansträngt sig. Bara glidit med. Inte gjort sitt allra bästa. På engelska kallas det för ”social loafing” eller bara ”loafing”. Det finns inget bra ord på svenska som fångar vad det handlar om, därför har jag valt att kalla det för loffing. Att loffa betyder då att inte anstränga sig fullt ut. Att inte lägga manken till.

Den förste som vetenskapligt kom att uppmärksamma loffing var den franske forskaren och agronomen Max Ringelmann som på 1880-talet genomförde en studie som många anser vara det allra första socialpsykologiska experimentet någonsin. Studien kom dock inte att publiceras förrän 1913 och då endast på franska.

Vid den tiden var Ringelmann professor vid det franska nationella institutet för agronomi. Han var också medlem av den exklusiva gruppen National Society of Agriculture. Det kom dock att dröja ända till slutet på 1970-talet talet innan hans undersökning blev allmänt känd. Och den fick då mycket stor uppmärksamhet och blev en viktig inspirationskälla för forskare.

Max Ringelmanns undersökning gick till på följande sätt. Han lät 20 manliga studenter dra ett rep enskilt och i grupp om två till åtta personer. Repet var fäst vid en mätare som visade styrkan i deltagarnas ansträngningar. Ringelmann bad dem att dra så hårt i repet som de någonsin kunde.

Efter att ha genomfört flera tester fann han att studenternas genomsnittliga ansträngning avtog med ökad gruppstorlek. Visserligen ökade den sammanlagda arbetsinsatsen jämfört med om man drog i repet ensam. Men den ökade inte alls i proportion till antalet människor i gruppen. Detta har kommit att kallas Ringelmann effekten.

Som framgår av figur minskade den individuella insatsen steg för steg i takt med ökad gruppstorlek. Om den genomsnittliga ansträngningen sätts till 100 när deltagarna drog i repet ensamma blev den genomsnittliga ansträngningen när man arbetade i par 93, det vill säga en minskning med sju procent. När gruppen bestod av tre personer minskade ansträngningen till 85. Det vill säga en minskning med 15 procent jämfört med om man utförde uppgiften ensam.

I den största gruppen, som bestod av åtta personer, minskade insatsen till 49. Det betyder att i den största gruppen hade den individuella insatsen gått ned med cirka hälften. Ringelmann skriver i sin rapport från 1913 att samma fenomen uppstår hos dragdjur. Deras ansträngningar minskar också i takt med storleken på gruppen.

Det var först ett hundra år efter Ringelmanns iakttagelser som forskarvärlden på allvar fick upp ögonen för hans upptäckt. Själv kallade han inte det för ”social loafing” utan det är ett begrepp som förknippas med den amerikanske forskaren Bibb Latané som i slutet på 1970-talet bestämde sig för att undersöka om Ringelmanns slutsatser höll måttet.

Uppläggningen var enkel. Deltagarna i undersökningen fick klappa händerna och skrika så högt de någonsin kunde dels ensamma och dels i grupp av olika storlek. Han mätte skrikandet och klappandet. Han fann att ljudstyrkan ökade med antalet skrikande och klappande individer. Ju större grupp desto mer ljud.

Men ljudstyrkan var inte alls i proportion till antalet individer. För precis som i Ringelmanns repstudie avtog ansträngningarna med ökad storlek på gruppen. Det fenomenet benämnde Latané ”social loafing”. Han konstaterade att någonting händer i gruppen som gör att de individuella ansträngningarna minskar även om den totala effekten av ansträngningen ökar.

Max Ringelmann fördjupade sig inte i vad det kunde bero på att ansträngningarna minskade i takt med ökad storlek på gruppen. Hans omedelbara förklaring var bristande samordning av insatserna. Visserligen nämnde han att det även kunde bero på dålig motivation.

Forskningen som följt i spåren av Ringelmanns upptäckt har kunnat visa på en rad faktorer som minskar eller ökar risken för loffing. Lite förenklat har man kunnat påvisa följande.

Vid lätta arbetsuppgifter anstränger sig den enskilde mindre vid gruppuppgifter än vid enskilda uppgifter. Om uppgiften inte kommer att utvärderas då är den enskilde mer benägen att loffa. Likaså om hen ogillar uppgiften. Däremot är den enskilde mindre benägen att loffa om det går att identifiera de individuella insatserna i gruppen.

***

Ringelmanns klassiska studie visar att när människor arbetar tillsammans i grupp har den individuella insatsen en tendens att minska även om den totala prestationen ökar. I marskrönikan skall jag ta upp en annan klassisk studie som visar att individuella prestationer under vissa förutsättningar har en tendens att öka i närvaro av andra människor.

bengt.starrin@kau.se

Länk:

https://www.youtube.com/watch?v=ie86AKyBhPM

Text: Bengt Starrin

Rätta oss
1 / 1
Aktuell artikel (1 av 1)
Den loffande människan

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!