Liten ärta kan göra stor skillnad för Sveriges matproduktion

Sverige är starkt beroende av import för att alla i landet ska få mat på bordet.

Självförsörjningsgraden är så låg som 50 procent.

För att få upp den provas nu olika sätt att hitta nya grödor – eller nygamla.

Bland dem som vill dra sitt strå till stacken finns bonden Bengt Lärka. Han har visat att den gamla kulturgrödan gråärta växer alldeles utmärkt på hans marker på Väseslätten.

En världsomspännande pandemi och en ständigt pågående klimatkris. Lägg till det grymma krig i omvärlden och det sämsta säkerhetsläget sedan andra världskriget.

Det är några av faktorerna som har gjort att svenska myndigheter nu lägger stor kraft på att göra landet bättre rustat för kris och krig. Det gäller inte minst förmågan att klara livsmedelsförsörjningen, som är klart sämre i Sverige än i de nordiska grannländerna.

I Värmland har det under ledning av länsstyrelsen genomförts olika projekt för att se om det går att ersätta utländska vegetabiliska proteinkällor med inhemska, för både människor och som foder till djur.

En av bönderna som ville vara med och testa alternativa grödor var Bengt Lärka i Väse.

71-årige Bengt Lärka gillar att gå före och testa nya saker. Det visade han i mitten på 80-talet när han tillhörde Eko-pionjärerna i Värmland. Han och några av hans vänner i branschen tog starkt intryck av Jörgen Hedeås i Ransäter som talade om det nya, konstgödsel- och besprutningsfria jordbruket.

– Jag började fundera på vad jag håller på med, vad jag lämnar efter mig. Jag bestämde mig för att lägga om alltihop.

Inget konstgödsel

Han har aldrig återvänt till konventionellt jordbruk på sina åkrar, som i dag omfattar 200 hektar. Där odlar han grynhavre, maltkorn, gula foderärtor, höstvete och vall. Vallen finns med i växtföljden mest för att den gör det möjligt att undvika konstgödsel.

Länsstyrelsens projekt Nya grödor gick ut på att testa odling av proteinkällorna gråärt, quinoa, linser och sötlupin.

– Vi har gråärt, det passade bäst för oss. Det är en fin råvara som har funnits väldigt länge. Vi testar den på en mindre areal.

Den första testsäsongen var förra året.

– Det gick riktigt bra.

Under 2023 har vädret som bekant inte varit på böndernas sida. Först var det för torrt, sedan var det för blött. Men vad gäller gråärtan så är det framför allt kunskap man är ute efter, inte stora skördar.

Skördeförluster

En lärdom från Bengt Lärkas testodling är att gråärtan gärna ”lägger sig” när den är mogen.

– Då blir den svår att få upp i tröskan och det blir skördeförluster.

Det skiljer sig från den andra ärtan han odlar. Den gula ärtan av sorten Ingrid säljer han som foder till korna på en ekologisk mjölkgård på andra sidan Kristinehamn.

– Den har mycket styvare strån.

En lärdom är alltså att en del förädling krävs för att gråärtan ska bli en populär stapelvara i Sverige.

Bengt Lärka gillar ändå gråärtan, som han tycker är bra mat.

– Vi har gjort ärtsoppa och den blev riktigt god.

Bonde sedan barnsben

Bengt Lärka växte upp på gården Finnängen i Väse där hans föräldrar drev jordbruk. Han började delta i arbetet redan som barn. Med andra ord har han hela livet varit med och bidragit till en levande landsbygd och gjort Sverige till ett mer motståndskraftigt land i händelse av stängda gränser. Att vara med i Länsstyrelseprojektet och ge ytterligare ett bidrag i det arbetet tycker han känns bra.

– Det var en allmän nyfikenhet.

Mycket outnyttjad mark

Något som inte känns lika bra är när han åker norrut i Värmland och ser all mark som inte utnyttjas till något.

– Om du åker uppåt Molkom till exempel, så ser du mycket åkermark som bara ligger med gräs på. Mark som man odlade förr.

Kostnaderna för insatsvarorna och osäkerheten kring de väder- och marknadsberoende inkomsterna kan verka avskräckande för många. Politiken som förs i de här frågorna uppmuntrar inte småskaligt lantbruk, menar Bengt Lärka.

Får stöd utan att odla

Han nämner bland annat systemet med gårdsstöd som ger ekonomisk ersättning även om markägaren bara håller landskapet fritt från sly.

– Man tar hem stödet och så nöjer man sig med det. Man slår gräset en gång per år och har ett annat heltidsjobb. Många vill säkert men de ekonomiska incitamenten hjälper inte.

Det finns också markägare som väljer att plantera skog på bördig jordbruksmark. Det leder varken till matproduktion eller ett öppet odlingslandskap, menar Bengt Lärka.

Livet som lantbrukare är dock inte för alla, medger han.

– Det måste komma inifrån. Det blir bäst om du håller på med något du tycker är intressant. Det här jobbet är en livsstil.

Bengt Lärkas föräldrar kom från Finland till Sverige, och genom släktingar har han bra koll på hur politiken skiljer sig mellan de olika länderna.

– Självförsörjningsgraden i Finland är 80-90 procent. Förutsättningarna har alltid varit mycket bättre där än här.

Krigsminnena påverkar

Orsaken är troligen ländernas historia, tror han.

– Finland har varit i krig, det har inte vi på länge.

I Finland är minnet av andra världskriget starkt, och många har en anhörig som deltog.

– Min far och alla hans fyra bröder var ute i kriget. Alla överlevde och det är ganska unikt.

Finlands beredskapslager är välfyllda, säger han.

– Där blir de inte utan mat om det blir stopp. Vi har också haft beredskap förr, men vi avvecklade den eftersom vi trodde freden i världen skulle vara för evigt. Men verkligheten är inte sådan tyvärr.

”Vi har marken”

– Vi kan ju inte fortsätta att ha en 50-procentig självförsörjning på mat. Vi har ju möjligheter. Vi har marken. Vi måste utnyttja det vi har. Vi har klarat det en gång i tiden.

Bengt Lärka har en positiv grundsyn. Hans son Johan, 38, är med och driver gården och ska ta över den en dag. Johan kommer att få uppleva en vändning i de här frågorna, tror Bengt.