Om min dotter ringer och säger att hon har blivit kidnappad och att jag måste betala hundratusen inom en kvart – vad gör jag?
Dessvärre svarar jag nog ”synd för dej unge, du valde fel mamma” – för vad ska en fattigpensionär annars säga? ”Snälla kidnapparen, det finns alldeles för mycket månad kvar när min pension är slut så jag kanske kan får skura trappor istället? Fast med mina dåliga knän…?”
Det är alltså det senaste i ”lura-gamla”-spelet enligt tidningsrubrikerna. De där AI-robotarna kan imitera röster så att du kan bli uppringd av ditt barn eller barnbarn som säger sig ha hamnat i en superknipa – om än inte kidnappade, så kanske rånade på pass och pengar i en avlägsen del av världen, och kan snälla mormor hjälpa dem?
Än så länge är AI-tekniken så trubbig att de inte klarar några längre samtal utan att även den skrajaste gamling skulle ana oråd, och efter att ha ”samtalat” med den här ChatGPT-roboten ett tag så är jag inte särskilt orolig. Än – men det går ju framåt och blir allt mer sofistikerat så visst finns det anledning att fundera över motåtgärder.
Jag mottog mitt första lurbrev före den digitala eran. Någon gång på 90-talet fick jag det som kallades ”Nigeria-brev” som uppgav sig vara från någon som sa sig ha omätliga tillgångar låsta i Nigeria och sökte en person som mot rimlig ersättning kunde hjälpa till att frigöra alla pengarna. Jag blev så förtjust över att ha fått detta lurbrev att jag satte upp det på väggen, och jag tog för givet att ingen människa kunde gå på ett så korkat upplägg. Det hör till saken att jag inte är sådär helvetes smart, inte heller är jag särskilt misstänksamt lagd, man kan nog kalla mig rätt godtrogen… Men det var så väldigt lätt att begripa att brevet var början till ett bedrägeriförsök.
Med det digitala har det kommit nya lurerier. Ett tag var det vanligt med sms från posten (alltså en avsändare som sa sig vara typ Post Nord) som påstod att ett paket väntade på mig men var otillräckligt frankerat så jag var tvungen att sätta in 7,50 för att det skulle komma fram. 7,50 hade jag förstås kunnat slänga iväg, tricket med det där luret är visst att tillräckligt många går på det, skickar man ett SMS till en miljon mottagare och tiotusen låter sig bedras blir inkomster 75 000, med tanke på att utskicken sker via en robot är arbetsinsatsen minimal.
Sen blev jag blåst – inte på pengar utan via ett meddelande på Facebook från en gammal bekant som undrade om jag kom ihåg den här tillfället… Vi ställde ut hundar ihop för tjugotalet år sedan så jag trodde det kunde vara en filmsnutt från ett sånt tillfälle och klickade på den bifogade länken… Och fick mycket besvär med att rensa och byta lösenord och stänga ner saker innan det var uppklarat. Då lärde jag mig att aldrig klicka på länkar utan att ha kollat att avsändaren faktiskt har skickat mig något. Det var ju ett typiskt ”pojkstrecks”-lur, ingen tjänade något, det bara ställde till med besvär.
Den här veckan har jag fått mail från telecom-företag som tackat för min order (bifogat ordernummer) och undrar jag något kan jag ringa upp deras kundsupport (länkat telefonnummer) Då är det nära att jag klickar på ordernumret för att kunna bestrida det. Lika nära att jag ringer numret när jag kollat att det faktiskt går till telecomföretaget det sägs komma ifrån – men i slutändan ignorerar jag alltihop för jag har ju inte beställt något.
Bedrägerierna ökar sägs det – men när jag kollar statistiken så säger en 70 % av tillfrågade pensionärer i en enkät i Norrland 2022 att de INTE utsatts för några bedrägeriförsök det senaste året, 16 procent uppger att de har blivit det. Annars är det en väldig massa ”sägs ha ökat”-påståenden. I den kategorin placerar jag också påståendet att ”kvinnor över 70” är särskilt utsatta för bedrägeriförsök. 2022 anmäldes 195 000 bedrägerier, kortbedrägerier var det vanligaste men det är inta rara mormödrar som är de vanligaste offren, utan människor mellan 35 och 44 år. I min värld är det de som a) har pengar att bedras på och b) shoppar, äter ute, reser och går på krogen…
Men som förberedelse på det där samtalet har jag tänkt ut det genialiska motdraget. Det gick ju fetbort att någon skulle kräva mig på pengar men tänk om någon ringer med min röst och vill ha ett snabblån? Ett bedrägeri kväver man lätt genom att ställa en fråga – t.ex. ”vad har du för skonummer?” eller ”vad hette din bästa väninna i tonåren?” Jag kände mig supersmart tills jag presenterade lösningen för bästisen som genast ställde en sådan där klurig fråga: ”Vad hette hästen som skenade med dig?”
”Öhhh… vilken av dem” var jag tvungen att fråga, för sanningen är att jag varit på skentur fyra-fem gånger i livet (att jag ännu lever är ett under). Men med lite resonemang kom vi fram till vilken skenkuse det handlade om. Så lösningen är fortfarande genial. Jag kan inte föreställa mig att någon skickar pengar ens till barnbarn som man inte har minsta lilla historik samman med så att man kan ställa en lagom klurig fråga.
Fast ännu säkrare är förstås att inte ha några pengar att bli avlurad.