Kristina Elander, 50, från Skoghall adopterades som bebis från Sydkorea.
Men hon har alltid varit nyfiken på sin biologiska familj, och via ett DNA-test hittade hon en släkting i Skåne.
– Det var svårt att greppa att hon och jag, vi, faktiskt är släkt – en ”äkta” släkting, säger hon.
Kristina står vid köksön i köket och bläddrar i fotoalbumet som hennes mamma Runa gjorde till henne. Under den gamla självhäftande plastfilmen, på första sidan, sitter fotot när hon togs emot av familjen i Sverige. På den tiden hämtade adoptivföräldrarna inte barnet på plats som i dag, berättar Kristina, utan överlämnandet gjordes av en flygvärdinna som också tog hand om barnet under resan.
Under bilden står det ”Största lyckan på jorden att få dig” daterat 13/12-73.
Kristina var då 4,5 månad.
– De hämtade mig i Torslanda på luciadagen. Mamma har berättat jättemycket om den kvällen och hur hela familjen var med. När de skulle fika på vägen hem satt mamma kvar i bilen och höll om mig. Det var då hon kände att vi fick kontakt, som mor och dotter.
På trappen
Kristina adopterades från ett barnhem i Sydkoreas huvudstad Seoul. Hon berättar hur hon lämnats utanför socialkontoret, på trappen med en lapp, och hur sedan en man hittade henne. På lappen stod hennes födelsedata och klockslag. På baksidan hade farbrodern skrivit sitt namn och sin adress.
Förutom Kristina hade familjen sedan tidigare adopterat Sofia, även hon från Sydkorea, och så hade de två biologiska barn – Anna och Erik. Kristina fick en trygg uppväxt i Töcksfors, och hon har aldrig behövt tvivla på sin tillhörighet.
– Jag har alltid känt mig älskad trots att mamma och pappa skilde sig när jag var ett år.
Så även om hon känt sig som en i familjen har ändå alltid nyfikenheten för den biologiska familjen funnits, och frågorna har varit många. Varför? Vem är jag lik? Vem har jag fått mitt sifferintresse ifrån?
– Tänk om någon av min biologiska mamma eller pappa jobbade med siffror eller var företagsam? Sådant undrar jag. Men sedan ser jag ju att mina barn inte heller har fått något. Så det kanske inte är så genetiskt ändå kanske bara ett intresse man faller för.
Hitta sin familj
Men för flera år sedan började så jakten på den biologiska familjen i Sydkorea. Först försökte hon via Spårlöst försvunnen, den svenska dokumentärserien där människor fick hjälp att hitta försvunna familjemedlemmar. Hon hade kontakt med produktionsbolaget men fick till slut veta att de inte letade i hennes område.
Så när DNA-testning blev allt vanligare, och efter att Kristina hört om en kille på radion som hittat sin bror via tekniken, tvekade hon inte. Hon tog ett DNA-test genom släktforskningsplattformen MyHeritage och började sökandet.
– Jag vet ingenting om mina biologiska föräldrar, och det är en sorg. Jag är jättenyfiken och det har jag alltid varit. Det hade varit så fint att få träffa min biologiska mamma och berätta för henne att jag har det bra. Att hon tog rätt beslut och att jag är lycklig och att hon inte behöver tänka mer på det. Men jag vet ju inte, hon kanske inte ens är i livet.
Det här är fem år sedan. Hon berättar att hon fick 16 matchningar till en början – nu är hon uppe i 44 stycken. De flesta bor i USA.
Men Kristina minns så väl i somras när hon och storasyster Anna kollade i appen, och hittade Stina. En femling som bor i Malmö och som bara är ett år äldre än henne själv. De båda blev eld och lågor.
– Du måste ta kontakt med henne, utbrast Anna. Och det gjorde jag. Vi skrev ganska mycket till varandra.
Första mötet
För bara några helger sedan blev det verklighet att Kristina fick träffa en biologisk släkting. Känslan var stor för dem båda, berättar hon. De sammanstrålade i Linköping, där Kristinas äldsta dotter bor och där Stina har sina föräldrar.
I ett tajt schema möttes de upp på ett café.
– Det kändes inte konstigt, det var ingen främling på något vis. Det kanske har att göra med att vi skrivit mycket med varandra, men vi har ju aldrig setts. Vi har aldrig pratat i telefon så vi har inte hört varandras röster heller. Men båda pladdrade på och vi hade jättemycket att prata med varandra om.
Båda har varit tillbaka till sitt födelseland. Kristina när hon var arton, och Stina nu i sommar.
– Hon sade att ”jag har nog aldrig känt mig så svensk som jag gjorde när jag kom dit” och precis så kände jag också. Jag hade utseendet men ingenting annat. Hur man ser ut spelar ingen roll, det är det man har här inne och hur man blivit uppfostrad som betyder något, säger hon och tar sig på bröstkorgen.
Födelselandet
Kristina minns tillbaka på resan till Sydkorea som hon gjorde tillsammans med en adoptionsgrupp. Hur hon fick besöka barnhemmet där hon bodde. Kristina beskriver den långa bokhyllan med alla pärmar.
– I en av pärmarna var det ett kort på mig som jag aldrig hade sett, och där stod det också vad jag tyckte om och inte tyckte om.
Hon minns två specifika saker tydligt:
– Jag har alltid tyckt om att bada så det var så roligt att läsa ”hon blir lugn om hon får bada”. Och så stod det att ”hon tycker om när hon får mat”. Ja, det är jag. Det är kvar än, och Kristina skrattar.
Hur kändes det att läsa det där?
– Det var rörande, jag fattade inte att jag fanns kvar i Seoul i de där pärmarna. Det var mäktigt, och så många barn. Så många barn som har kommit ut i världen. Det är skönt ändå att se att det fungerar, och att det finns familjer som vill adoptera.
När Kristina själv fick barn funderade hon på om de skulle få något som kunde kopplas till hennes rötter, som ett koreanskt namn. Men lika snabbt kände hon att det inte var aktuellt.
– Men jag kände att jag är ju inte korean, jag är svensk. Då fick det i stället bli Lucia så är det i alla fall kopplat till min ankomst. Så min äldsta dotter heter det i mellannamn.
Letandet fortsätter
Förutom att hon hittat femlingen Stina, som inte bara är en släkting utan även känns som en vän för livet, finns hoppet om att hitta fler kvar.
– Det skulle vara så kul att se vem jag är lik. Nu har jag ju barnen ändå och se vem som är lik mig. Men vem är jag lik?
Känner du att du skulle vilja åka tillbaka någon mer gång?
– Vi har pratat om att ta med barnen dit, men jag har kommit fram till att det är inte mitt land. Mitt land är Sverige. Det är klart att jag känner för Korea men det finns så mycket andra platser i världen som jag hellre åker till. Vill barnen efterforska mitt ursprung får de göra det men jag har gjort den resan.
– Det är klart, skulle jag hitta mina biologiska föräldrar eller ett syskon skulle jag åka dit. Jag vill ju veta vad som hände. Men jag känner absolut ingen bitterhet. Jag har ett bra liv. Jag har alltid varit älskad, det är ändå det viktigaste.