Ända sedan Arman Teimouri var tonåring har han velat bli pappa.
Men åren gick och till slut bestämde han sig för att adoptera – själv. Något som fortfarande är ovanligt för ensamstående män.
Nu finns äntligen sonen Milian i hans liv.
– Det var kärlek vid första ögonkastet!
Hemma hos familjen Teimouri i Karlstad råder morgonbestyr. Frukosten är avklarad, pyjamasen är utbytt mot mjukiskläder och snart ska Milian iväg till förskolan.
En helt vanlig morgon hos en pappa och en treårig pojke, men vägen till ett liv fyllt av barnskratt och bus var lång och de fick vänta på varandra ett tag.
– Jag har alltid velat ha barn, redan i de övre tonåren kom barnlängtan. Men livet kom emellan på olika sätt. Sen sitter man där och är helt plötsligt 35. Det var ingen klocka som började ticka, men det kändes som att det verkligen började bli dags, berättar Arman Teimouri.
Milian parkerar prydligt sina leksaksbilar på rad under vardagsrumsbordet. Polisbilarnas sirener tjuter – ett ljud som ofta hörs hos en småbarnsfamilj.
– Det är tur att de hamnar på ”verkstan” ibland och behöver byta batteri. Han är helt biltokig, i allt som har hjul, vingar eller skrov, skrattar Arman som ibland får knäcka extra som leksaksbilmekaniker.
Ovanligt, inte omöjligt
För några år sedan var han på semester i Grekland med en nära vän. De var i samma situation, singlar som längtade mycket efter att få barn, men visste inte hur den drömmen skulle bli verklighet.
– Jag tog fram min telefon och började söka efter adoption. Jag trodde inte det var möjligt för en ensamstående man att få adoptera, även om det i Sverige är öppet för det. Döm av min förvåning när jag började förstå att det inte var helt omöjligt, även om det var ovanligt.
Det var bara att vänta, ingen visste hur lång tid det skulle ta.
Redan under Greklandssemestern hade han det första inledande telefonsamtalet med Adoptionscentrum och försökte hitta forum för ensamstående män som adopterat, men fann knapphändig information.
– Hon jag pratade med på Adoptionscentrum sa att det går, men jag kunde höra mellan raderna att de inte hade någon jättestor erfarenhet av det. Jag var ganska rationell och tänkte att det är förmodligen är omöjligt, men låt oss prova.
En handfull länder
Sedan började den långa byråkratiska vandringen med föräldrautbildning, utredning från kommunen, hälsokontroller, psykologsamtal och intyg och dokument som skulle införskaffas – och översättas till engelska. Därefter skulle ansökan skickas in.
– Det finns bara en handfull länder som tillåter adoption för ensamstående män, varav Indien är ett. Så för mig föll det sig ganska naturligt att det blev Indien.
Från samtalet under semestern vid Medelhavet till det att ansökan skickades till Indien hann ett år passera.
Och det var när ansökan väl var iväg som den riktigt långa väntan började. På att bli godkänd som adoptionsförälder. Och hoppet på att det skulle finnas ett barn att få bli pappa till.
– Det var bara att vänta, ingen visste hur lång tid det skulle ta.
Samtidigt rullade coronapandemin ut över världen. Indien var ett av de länder som stängde ner helt. Arman visste inte vad som skulle hända med hans ansökan och pendlade mellan hopp och förtvivlan.
Men under hösten 2021 kom ett mejl från Adoptionscentrum.
– Det var en väldigt positiv underton i mejlet och hoppet tändes lite mer. Kanske är det nu det är dags?
”Hamnade i chock”
Arman Teimouri satt vid denna tidpunkt i riksdagen för Liberalerna. En tisdag i slutet på november var han på väg in i ett gruppmöte i riksdagshuset när telefonen ringde.
– Jag såg att det är från Adoptionscentrum, så jag sprang in till mitt kontor och ringde tillbaka. Hon jag haft kontakt med där började berätta att de hittat en liten kille, Milian, och jag hamnade i chock.
Sedan fick jag två bilder och ett filmklipp. Det var kärlek vid första ögonkastet.
Han messade en kollega som förstod att det var brådskande och skyndade sig till Armans kontor. Där visade han något darrhänt lappen där han skrivit upp Milians födelsedag och födelsevikt, och kollegan förstod vad som var på gång. Tillsammans satt de på kontoret och det gick upp för Arman att barnet han ska bli pappa till finns.
– Sedan fick jag två bilder och ett filmklipp. Det var kärlek vid första ögonkastet.
Men byråkratin fortsatte. En officiell matchning skulle ske, domare skulle ta beslut och på grund av coronapandemin drog allt ut på tiden.
– Jag var verkligen inställd på att det här kommer att skita sig. Det var för att skydda mig själv. Det var först när jag hade domstolsbeslutet i min hand som jag kunde pusta ut lite.
Vid denna tidpunkt var det mitt i brinnande valrörelse 2022. Arman körde på, men var i en helt annan världsdel i tankarna och hjärtat.
”Längtade så mycket”
Milian sitter och lyssnar när hans pappa berättar om alla turer kring adoptionen. Han vet att han har bott på ett barnhem och pekar mot bokhyllan. Där finns en bok som de brukar titta i, en bok som Arman gjort om deras resa från Indien till Sverige.
– Ja, sen så skulle ju pappa komma och hämta dig på barnhemmet. Pappa längtade så mycket efter dig.
Arman tittar ömt på Milian innan han berättar att beskedet om att allt var klart kom några veckor innan riksdagsvalet.
– Jag satt på nästa flyg ner till Indien. Milian kommer från delstaten Odisha som är två timmars flygresa och fem timmars bilfärd från Delhi.
Så fort Arman kom fram åkte han direkt till barnhemmet för att äntligen få träffa Milian för första gången.
– Det var helt surrealistiskt! Jag visste inte hur mycket de berättat om mig eller om de visat några bilder. Han var inte van vid andra män eftersom det bara var kvinnor som tog hand om honom på barnhemmet. Jag var en främling även om han kanske hade sett bilder, så han betedde sig ungefär som man tror att en tvååring ska göra när den träffar en främmande människa.
Vad händer om han vaknar mitt i natten – kommer jag att kunna trösta honom?
Det var ett kort besök och dagen efter hölls en ceremoni med representanter från barnhemmet, kommunen och tjänstemän från delstaten för att fira det officiella lämnandet och mottagandet.
Därefter åkte Arman och Milian till hotellet och två ur personalen från barnhemmet följde med. De stannade tills Milian hade somnat på kvällen.
– Då sitter man där och insikten slår en ”Oj, nu har jag ett barn här”. På fem minuter blev hela ansvaret mitt. Vad händer om han vaknar mitt i natten – kommer jag att kunna trösta honom? Han kanske blir vettskrämd. Jag fick inte många timmars sömn den natten. Han vaknade en gång och lät mig trösta honom.
Innan resan gick tillbaka till Sverige ordnades de sista pappren och under tiden lärde Arman och Milian att känna varandra. De badade, lekte och började knyta an som pappa och son.
– Jag räknade med att vara i Indien i totalt en månad, men efter 12–13 dagar var allt klart. Jag hittade biljetter till Sverige och vi landade natten till söndag, natten innan valdagen.
Av förklarliga skäl blev det ingen valvaka. Arman Teimouri åkte ur riksdagen, men en ny resa i livet hade redan börjat.
Vi har otroligt kul tillsammans. Det är han och jag liksom.
Nu har ett drygt år gått sedan de kom hem till Sverige. Båda har landat i vardagen. Milian har börjat på förskolan och stortrivs med sina kompisar. Arman har fått ett nytt jobb som head of public affairs på spelkoncernen Embracers huvudkontor i Karlstad.
– I början var han en blyg liten kille, men nu har han verkligen blommat ut. Det är fullt ös och han är som vilken annan treåring som helst.
Hur är du som pappa?
– Haha, jag får be honom recensera mig om några år. Jag försöker vara närvarande, vi har otroligt kul tillsammans. Det är han och jag liksom. Det är utmaningar med att vara ensamstående, men jag älskar att vara hemma med honom. Han är en solstråle från det att han slår upp ögonen på morgonen tills han somnar.
Får du någon hjälp som ensamstående förälder?
– Morsan bor här och är ju snart 80, men hon är fantastisk och hjälper till i den mån hon orkar och kan. Jag är inte den första som skaffar barn och är ensamstående. Det är klart det är ett logistiskt kaos ibland som man ska navigera sig genom med heltidsjobb och med honom. Men man löser det och det finns inget annat alternativ. Men morsan hjälper till på ett fantastiskt sätt och dessutom har jag många nära vänner som ställer upp.
– Titta, ett paket!
Milian kommer med en tidig fars dag-present. En folkabuss inslagen i två björntofflor. Bilintresset går inte att ta miste på och treåringen har redan koll på alla bilmärken såklart.
– Han fick en polisbil redan i Indien och den har han hållit väldigt kär. Han har alltid varit väldigt noga med sina saker och kläder. Jag skulle gissa att det hänger med sedan barnhemmet där han inte hade eller fick så mycket, säger Arman Teimouri och fortsätter:
– Det var en berg- och dalbana med känslor innan han kom. Men sen har det varit så otroligt självklart sedan första minuten vi träffades. Det känns inte som drygt ett år, det känns som han alltid varit här.