Hoppa till huvudinnehållet

Ungdomen glider mig ur händerna

Publicerad:
Att inte förstå ungdomarnas humor tolkar VF-krönikören Olle Elfgren som ett tecken på det oundvikliga åldrandet. På bild är komikern Henrik Schyffert.
Att inte förstå ungdomarnas humor tolkar VF-krönikören Olle Elfgren som ett tecken på det oundvikliga åldrandet. På bild är komikern Henrik Schyffert. Foto: Henrik Montgomery/TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Om du läser det här har jag snart gått ur tiden. På måndag fyller jag 26 och har då enligt Värmlandstrafik gått ur ungdomens tid. Nu är jag närmare 30 än 20, inte längre ung och lovande.

Jag minns det som i går när jag kände att jag började tappa förankring hos ungdomen för första gången. Det var förra påsken som min fem år yngre kusin visade mig en Tiktok bestående av fem kvinnor som sjöng dåligt. Uruselt. Jag såg inte riktigt det roliga i det, men det gjorde hon, och miljontals andra. Jag invävde och sa att det ju finns en uppsjö av klipp från talangjakter och liknande där folk sjunger uselt. ”Men det är ju ironiskt”, kontrade hon. Det här var inte ironi, ironi är ju när Henrik Schyffert sitter och säger att det är märkligt att det kallas skärgård när den faktiskt är ganska blå. Det skakade under marken jag stod. Jag satt där som en gubbe och förringade humorn jag såg. ”Fast alla kan väl sjunga dåligt om de vill?”, sa jag, varpå hon fnyste och konstaterade att jag inte fattade. Det gör jag än i dag inte.

Här var en milstolpe, jag kunde inte ens längre förklara det roliga i det jag såg, om jag inte tyckt det varit bra hade varit en sak, men att inte längre ens kunna identifiera appealet var ett hårt slag mot min självbild. Och det är härefter, påsken 2022, som det bara går utför.

Under det senaste året har jag hört mig själv säga hiskeligt vuxna saker. Bland annat frågade jag en bekant om ”varför ungdomar nuförtiden bär pyjamasbyxor offentligt”, steget mellan det och jeansbyxor är inte långt. Hon hejade ivrigt på, problemet är att hon är 47. Hon ska tycka att ungdomen klär sig konstigt, men inte jag som snart 26-åring. Vad är det frågan om?

I sviterna av de ökande matpriserna sa jag till exempel: ”Det är inte så mycket mat i en tub mjukost som man kan tro”. I samma stund orden lämnade min mun blev jag kallsvettig. Hur kunde jag sagt något så ointressant? Jag som har en sån fängslande personlighet. Har jag nu blivit en av dem som bara pratar räntor och renovering, uteslutande praktiska saker och ting? Vad hände med sprakande diskussioner om ideal, kultur? Sånt som hör ungdomen till. Den glider mig långsamt ur händerna.

Men dödsstöten för min tro om att jag står kvar med ena foten i ungdomen kom från en kollega häromdagen. Låt oss kalla honom Claes Lantbrukare. Han och jag delade projekt och han gav mig lite konstruktiv kritik på det jobb jag utfört. Och eftersom jag har svårt att skilja på just det och personliga påhopp sa jag ”Begrips?” för att manifestera hans auktoritära uppsyn. Han fnissade till och undrade om jag brukade se på gamla pilsnerfilmer eftersom jag ”så ofta använder gamla uttryck”. Det stämde inte riktigt men låg ändå närmare sanningen än jag var bekväm med. Kvällen innan arbetspasset hade jag sett en Tom Alandh-dokumentär från 1984. Tar man några steg till vänster från tv:n till bokhyllan kan man se en skara bokryggar med synnerligen ålderstigna författare. Som du märker i exemplet ovan är min definition av ironi den som var populär innan jag ens var född. Men innan tvivlet om att jag inte längre hänger med börjar verka skyndar jag mig att somna med vetskapen om att jag är mer aktuell än någonsin.

Artikeltaggar

Djur och naturHenrik SchyffertPåskSkådespelareSkärgårdTVVärmlandstrafik