Under 10-talet såg jag någon sorts brain drain ske. Allt fler unga och synliga politiska röster på sociala medier över hela den politiska skalan i min generation rekryterades till PR-byråer och blev kommunikatörer.
Många med ett upplevt löfte om att de bara förväntades arbeta med sådant de kunde stå för. Inte sällan påstod de sig ha börjat jobba för ”sjysta” byråer som bara ville hjälpa. Där man kunde fortsätta påverka. Vara ett stöd för sitt parti. Andra var ju också så mycket värre.
Då kändes det lite spännande. Vi levde fortfarande i tron att sociala medier och kommunikation var framtiden. Att opinionsbildning var nätaktivism och kunde leda till något bra. Sen blev det åka av.
Resultatet var ofta detsamma. Mer partiobundna aktivister tenderade att tystna och försvinna. En hel del brände ut sig, gav upp eller blev cyniska. Några vandrade så många varv mellan intresseorganisationers kommunikationsavdelningar, partikanslier och lobbyistuppdrag att jag inte har en aning om var de arbetar idag.
I takt med att andra karriärvägar inom politiska rörelser, journalistik eller kultur skurits ned och blivit allt omöjligare att leva på, har politiskt engagemang och PR ingått ett giftigt äktenskap. När ingen i den politiska sfären tycks kunna nöja sig med att bara ha ett helt vanligt jobb så har det tillståndet också normaliserats, även inom toppolitiken.
Förr blev man, efter en lång politisk karriär, styrelseproffs. Nu blir man lobbyist med uppdrag åt samma styrelser. Lånar sitt goda namn till påverkansarbete någon annan har råd att betala för. Så även vår tidigare statsminister. Stefan Löfven tog just anställning på pa-byrån Rud Pedersen där han gör förre finansministern Anders Borg sällskap. En tung socialdemokrat på sociala medier förstod inte problemet. Nu kunde ju Löfven ”fortsätta vara med och påverka industrin.” Att det är som hyresvärdsröst för annans intressen tycks helt ha glömts bort. Svängdörrarna mellan kapitalet och de folkvalda har på bara något decennium blivit förvånansvärt vidöppna.
Vi som ska bevaka detta är inte mycket bättre vi. För ett par månader sedan påpekade Aftonbladet Kulturs Eric Rosén att medarbetare på en och samma PR-byrå lyckats få kolumnistuppdrag på tre stora kultursidor. Samtliga hade skrivit om AI och även marknadsfört sin verksamhet med detta. Rosén blev mer eller mindre utskrattad av sin egen kår. Som om kritiken var obegriplig. Det är synd. För det finns absolut en akut normaliserings- och trovärdighetsfråga att prata om här.
Marcus Larsson på tankesmedjan Balans listade härom veckan fem regionpolitiker i Stockholm som uppenbarligen tycker att det är helt lämpligt att vara folkvalda och anställda som lobbyister på samma gång. Byråerna som anställt dem stoltserar gärna med sina politikers erfarenhet och kontaktnät. Den inställningen kan faktiskt inte sakna politiska konsekvenser. Det skapar ett politiskt landskap där näringslivets intressen blir normen, allt längre bort från vanliga människor. Och ju mer det här blir en giltig karriärväg kommer politikerna göra sig mottagliga för lobbyisterna för att säkra framtida jobb. Kvar blir en växande osäkerhet om vems ärenden våra folkvalda egentligen går. Det är ett allvarligt demokratiproblem hur mycket man än väljer att blunda för det.
Larssons kollega Åsa Plesner, välkänd skoldebattör, frågade för en månad sedan följande på plattformen X:
”Kan alla sossar som suttit i regeringen och är villiga att lova att aldrig ta lobbyistjobb för hemliga uppdragsgivare meddela det?”
I skrivande stund har fortfarande inte en enda folkvald socialdemokrat svarat.
För övrigt
För övrigt kommer jag förmodligen aldrig riktigt hämta mig efter Sirius tre mål på övertid mot Degerfors. Jag rankar det helt klart bland mina topp tre värsta fotbollstrauman i mitt liv.