Industriell nedgång, flyktingar och Sverigedemokraterna i en bruksort i omvandling, är ämnen för debattinlägg av Åke Sandberg.
Sista helgen i september är det Säffle-Mârten. Säfflebor vandrar utefter Storgatans stånd med barn och ballonger. Där finns det mesta från knivlipare och kläder till korvar, Vild-Hasse säljer enrisrökta av ren och älg.
Där Västra och Östra Storgatan möts, vid Kanaltorget med det stiliga Stadshuset, har de politiska partierna posterat sig, med informationstält. Socialdemokraterna erbjuder traditionell kålsoppa och ostmacka. Vid ett annat tält, kaffe och kaka. Därtill politiska budskap.
De senaste tre riksdagsvalen hade Sverigedemokraterna framgång i Sverige, så även i Säffle, vid Byälvens utlopp i Vänern. I förra årets riksdagsval blev SD för första gången största parti i Säffle med nära trettio procent. Centerpartiet är fortsatt störst i kommunvalet, leder en borgerlig majoritet, där Moderaterna och Kristdemokraterna ökat. SD står utanför.
En av Säffles ledande sverigedemokrater hävdade kärnfullt att vi måste välja mellan pensionsbroms och invandringsbroms. Invandring mot välfärd. För arbetslösa i en drabbad bruksort kan det vara en rimlig beskrivning.
Sverigedemokraternas kanaliserar missnöje med decennier av ekonomisk och industriell omvandling som lokal politik inte förmått bemästra. Därtill flyktingmottagandet, sex procent av befolkningen, jämfört med rika Danderyds en procent. Säfflebor finner idag fördelningen av flyktingar mellan kommuner orimlig. Många ser sig som främlingar i sin egen stad.
Historiskt: 1930-talets högerextremism var utbredd på Värmlandsnäs men fick aldrig något starkt fäste i Säffle och Sverige. Motades med sociala reformer (Wigforss). Efter andra världskriget en ”svensk modell”, med arbetsmarknads- och regionalpolitik.
Under ett par, tre decennier efter världskriget blomstrade Säffle. Billeruds sulfitfabrik och pappersbruk, Electrolux, två möbelfabriker, Stringhyllan, textilindustri, Seffle-motorn, Volvo Bussar, Källe regulatorer …
Den industriella blomstringen varade inte. Från mitten av 1970-talet nedläggningar. Den 10 december 2021 sista koket i världens äldsta sulfitmassafabrik, Billerud, i drift från 1884, den fabrik som staden växt fram omkring. Senast Volvo Bussar 2013 då 400 jobb försvann till Polen. Slutet på hundra år av fordonsproduktion i staden.
Effekter av industrinedläggningar: arbetslöshet, sociala problem, ohälsa, minskande skatteunderlag, socialbidrag, minskad och åldrande befolkning, från planerade 25 000 till 15 000. Svårigheter behålla affärer och samhällsservice. Sex lokala herrekiperingar har ersatts av en KappAhl-butik. Sjukhuset nedlagt. Arbetsförmedlingen ner från 25 till fem anställda.
Massakern på jobb var inte uppenbar när den pågick. Allt skedde gradvis, uppfattades som oundvikligt, man vande sig, såg det först inte komma.
När nu flyktingar är väl synliga i stadsbilden har Sverigedemokraterna ett erbjudande. Det tysta missnöjet med decennier av ekonomisk nedgång omvandlas till nostalgi och motstånd mot de senaste årens invandring: Det sägs vara flyktingarna som gör att 1950-talets idealiserade folkhem sjangserat. Missnöjet blir en politisk kraft.
Att i stället för invandringen framhålla fem årtionden av industriell nedgång som orsak till problem är en svårare pedagogisk uppgift, som andra partier inte lyckats väl med. Men visst har det omfattande flyktingmottagandet ytterligare försämrat många kommuners ekonomi.
Politiker i Säffle och annorstädes har inte lyft fram de ekonomiska problemen, kanske för att de saknat instrument lokalt att göra särskilt mycket åt dem. Processerna är, som de framhåller, globala. Och nationellt har, med marknadsliberala strömningar arbetsmarknadspolitik och näringspolitik försvagats. Men kommunen strävar efter nyetableringar av industri.
Kommuner som Säffle har tvingats till nedskärningar och samtidigt till höjningar av kommunalskatten. I Norge fördelas i stället statlig skatt till kommuner utifrån befolkningssammansättning och behov. Det framhåller Säffles centerpartistiska kommunalråd som en möjlighet, men säger han, då skulle det kommunalpolitiska uppdraget nog bli mindre intressant.
Har Sverige tagit emot för många flyktingar i förhållande till sin förmåga till integration. Säffles kommunalråd i samtal redan 2014: ”Jag kan tala om för dig: Vi klarar inte fler flyktingar i Säffle nu. Vi har försökt stanna upp det. Läget är ansträngt. Privata bolag startar flyktingboenden och flyktingar placeras av Migrationsverket, och så får kommunen ta hand om skolan, landstinget om vården.”
Säfflepolitiker frågar sig: Varför ska kommuner med stora egna problem med arbetslöshet och ekonomi ta emot så många, när rika kommuner tar emot ytterst få, som Danderyd, Täby, Vaxholm och Vellinge. En ledande moderatpolitiker i Säffle: ”Fördelningen idag mellan kommuner är inte rimlig. Men det är ett dilemma för M-ledningen, i de kommunerna finns ju väldigt många av våra väljare.”
Frågan kan ställas: Har Säffle tvingats ta emot för många, Danderyd och andra moderatledda kommuner fått möjlighet säga nej och ta emot för få? Med hänsyn till kommunens resurser och förmåga till integration.
Ekonomin blir rättmätigt fokus. En ekonomisk politik för att skapa likvärdiga möjligheter för arbete och liv runtom i landet, för alla. Det kan ge förutsättningar för samtal med andra förtecken vid kommande års Säffle-Mârten.
Åke Sandberg
Åke Sandberg är civilekonom, sociolog, professor emeritus vid Stockholms universitet. Han utkom 2021 med boken Främling i sin stad, om arbete och politik i hemstaden Säffle och arbetar nu med en bok om fotboll, ”Säffle-Gunnar” Andersson.