Tidigare uppfattades den svenska etniska mångfalden som något som berikade landet. Från Tidöregeringen beskrivs det nu istället som samhällsupplösande, menar debattören Stefan S Widqvist.
Den svenska politiken har under de inledande decennierna av 2000-talet präglats av ett ständigt misstänkliggörande av migrerande människornas berättelser och dessa människor har blivit till det allomfattande problemet, oavsett vilken samhällsfråga det än gäller. De främmande människorna omtalas som inkräktare på den svenska nationens territorium och förstörare av vår välfärd.
Tidö-regeringens förnekelse av 2000-talet reellt existerande mångkulturella svenska samhället är den allvarliga verklighetsförfalskning som ligger till grund för strävandena att ”återskapa” något som aldrig existerat – Det ”riktiga” Sverige för ”svenskarna”! ”Vi måste göra upp med det mångkulturella!”
När nu dessa migranter berövats sitt människovärde har det blivit full fart på de praktiska åtgärderna och våra valda politiska representanter har omvandlats till en deportationsregim, som blivit alltmer industrilik med omfattande utbyggnad av fängelseliknande förvar, upphandlingar av chartrade bussar och flygplan med medföljande gränspoliser.
Återvandringen är kärnan i politiken! ”Främlingarna” skall inte vara här! De skall ut ur Sverige, så att Sverige åter kan bli ”svenskt”. Ingen ”papperslös” skall komma undan. Tidö-regeringen kräver, att de offentligt anställda skall anmäla människorna som inte har rätt att vistas i Sverige, så att de kan sättas på första bästa flygplan och de asylsökande får inte vistas ute i samhället. Sverige är inte längre ett land som står upp för människors rättigheter.
För vilka är de ”papperslösa”? Det kan röra sig om människor som levt i hunger och orättvisa. Människor som migrerar för att undvika krig. Landet de kommer ifrån hindrar dem från att komma tillbaka…makthavarna vill inte ha några regimkritiker hos sig. I flera länder riskerar de att fängslas, utsättas för tortyr eller dödsstraff vid ett återvändande … homosexuella … om människor som aldrig haft ett pass … om statslösa som levt i olika länder. Människor som enligt Migrationsverket inte har rätt att vara här, som fått avslag eller väntar i åratal på beslut!
När afghanska ungdomar tvingades sätta sig på flyget tillbaka till talibanerna ställdes frågan till Migrationsverket om deras bedömning av läget i Afghanistan … och svaret blev: ”Det är inte Migrationsverkets ansvar. Det är det inte, att se till att ni är trygga och säkra i Afghanistan.” ”Vi följer de regeringsdirektiv vi är anställda att genomföra.” Ett uttalande som kom samtidigt som talibanerna trampade på de mänskliga rättigheterna allt oftare.
Nu när det inte längre handlar om en socialt fungerande integrationsprocess i mötet med de nytillkomna, kan vi konstatera att det ”romantiska” försvaret av den nationella ”svenskheten” i form av ett gigantiskt återvandringsprojekt, inte bara är en illusion utan också en fara för hela vårt mångkulturella Sverige – det reellt existerande land vi lever i! Ett Sverige, där stora grupper av befolkningen har sitt ursprung i andra länder och kulturer.
Det svenska samhället är ett etniskt mångskiftande samhälle, som alldeles nyligen uppfattades som något dynamiskt och berikande, men som idag beskrivs som samhällsupplösande. Tidö-regeringen uttalar sin strävan att återskapa det kulturellt homogena Sverige. Men detta är ju inte möjligt … eller är det i praktiken en ”svensk” variant av etnisk rensning man eftersträvar … nu när de högröstade, med den moderata migrationsministern Maria Malmer Stenergard i spetsen, tappat alla skygglappar och genomför nya inhumana förslag efter varandra daglig dags?
Det är glädjande att se hur de socialt demokratiska krafterna nu börjat röra på sig och gör motstånd mot angiverilagen, kritiserar inspärrandet av de asylsökande och ifrågasätter massövervakningen chatcontroll.
Men nu väntar jag på att den socialdemokratiska partiledningen blir en verklig opposition. Magdalena Andersson borde sluta med att ställa sig knappt en armslängds avstånd från de inhumana förnekarna av det mångkulturella: ” Vill inte ha Chinatown, Somalitown eller Little Italy” ”Jag vill att Sverige ska bli mer som Sverige.”
Hon bör i stället ta sin utgångspunkt i den svenska regeringsformen (RF 1:3) där det hävdas att ”…etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att bevara och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.”
Det vore önskvärt att en socialt demokratisk politik startade i rätt ände och pekade ut vart den syftade genom att resa frågorna: *Vilka positiva värden kan förknippas med ett mångkulturellt samhälle? *Vart går gränserna för en önskvärd kulturell pluralism och hur hantera mellankulturella konflikter, både i dess sociala utformning och i lagtext? *Hur formas en samhällsgemenskap i praktiken i ett mångkulturellt samhälle?
Stefan S Widqvist