Den ene ska åldras 47 år, med en mask som fått hans egen mor att börja gråta nere i Skåne. Den andre gör entré som valpig tolvåring för att en handfull perukbyten senare gå i mål som – ja, ni vet – hundraåring.
VF hänger bakom ryggen på den frispråkige mask- och perukdesignern Robin Karlsson inför höstens stora musikaluppsättning med Wermland Opera.
– Att tillåta sig själv att inte vara alltför detaljerad, det är lite lurigt. Det tar nog ett par år att hitta den balansen. Skådespelarna har ju trots allt ett liv också.
Robin Karlsson sminkar in silikonmasken som har applicerats på artisten Gustav Gälsings näsa, tills den gifter sig med det övriga ansiktet.
– Nu får jag Christer Nerfonts näsa, säger Gälsing glatt in i spegeln.
28-årige Gälsing är hyfsat nyutexaminerad från Högskolan för scen och musik i Göteborg och gör i och med sin huvudroll i världspremiären av musikalkomedin "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" debut med Wermland Opera.
– Det var den första boken jag själv ville köpa och läsa. Jag gick väl på gymnasiet då tror jag. När jag såg att det skulle göras en musikal tänkte jag att den, den måste jag vara med i. Bara någon liten roll ... Det hade räckt med att få vara någon av bovarna som dör i början. Han som fastnar i frysrummet, åtminstone.
Och så blev det en huvudroll?
– Ja, det är inte så dumt.
Ett 80-tal peruker
På sminkbordet framför Gälsing står två av de peruker han ska använda under föreställningens gång. Ytterligare fyra står uppradade i verkstadsröran lite längre bort.
– Det är 80 peruker i omlopp på kvällarna, säger Robin Karlsson, och plussar på med ett antal kreationer för de som är swings, alltså personer som repeterar in flera olika roller för att kunna hoppa in om någon blivit sjuk eller skadat sig.
– Så det är ett jävla pyssel, det ska jag säga.
Men för att återgå till det inledande citatet.
– Det här är inte filmen "Hundraåringen" utan musikalen. Då tänker man på ett annorlunda sätt vad gäller mask. Vid en filmatisering kanske man får stå i två timmar och sminka men här, när vi ska göra 43 föreställningar, då måste man sansa sig lite.
– Man tål väl lite grövre drag på scenen än på film, flikar den alltmer oigenkännlige Gustav Gälsing in.
– Absolut. Man kan hålla det på en mer decent nivå när det kommer till scenbruk.
Burleskt i Egypten
Maskdesignern, scenografen och tidigare teaterägaren Robin Karlsson är en verklig profil i scensverige med över 40 år i branschen. Efter en snabb googling på hans namn framträder bilden av en frispråkig och inte helt okontroversiell figur. Hans sista tid som verksamhetsledare för Arbisteatern i Norrköping finns skildrad i dokumentärfilmen "Sextemplet" från 2015, och i senare intervjuer berättar Karlsson om sin dröm att någon gång få sätta upp en burleskshow i Egypten.
Med Wermland Opera, som det numer heter, gjorde han sin första produktion 1984.
– Det var "Barberaren i Sevilla", med Björn Eduard som Figaro. Sen gjorde jag "Sweeney Todd". Ett tag var jag fast anställd här, men så blev jag osams med den tekniske chefen – det var inte så svårt – så då slutade jag och började på Det Kongelige. Numer är jag frilansare.
Hur kommer det sig att du drogs till teatervärlden från första början?
– Jag gick in på Östgötateatern en dag när jag var 14 år, och sen gick jag inte ut igen. De försökte kasta ut mig en massa gånger, men det gick inte. Så jag gjorde min elevtid där, och när den var klar så stack jag till Malmö för att utbilda mig till scenograf.
”Undermåligt bildad”
Det var inte bara själva arbetet, det kreativa, som lockade honom under tonåren.
– Det var hela festen. Min mamma var damfrisör och hon var en ganska klok person. Hon hade världens skyddskänslor gentemot mig, så vi flyttade ut på landet. En av hennes kunder var Ebbe Linde (poet och dramatiker) och han tyckte att jag var "undermåligt bildad". Så han satte mig att börja läsa. Jag fick börja med Strindbergs kungadramer. Men min dockteater kom att spela Faust. Ingen ville titta.
– Vore det inte bra om jag har brillorna på mig från början, bryter Gustav Gälsing in. Eller är det dumt?
– Jag vet inte. Jag tänker att man börjar få brillor senare i livet? kontrar Karlsson blixtsnabbt.
– Du tänker logiskt du. Jag tänker att man liksom etablerar brillorna från början. Eller ser jag för gammal ut med dem?
Robin Karlsson berättar om olika traditioner i olika delar av världen när det kommer till mask- och perukdesign.
– Traditionen i Sverige är att man också är tillverkande maskörer. I England, där vår scenograf Paul (Farnsworth, även föreställningens kostymdesigner) kommer från, där lägger man ut all tillverkning på ateljéer. Det samma gäller i USA.
Håret som Robin Karlsson och hans medhjälpare tillverkat perukerna av köper Wermland Opera in från en firma i Tyskland.
– De har ett slags etisk garanti. Själva firman alltså. Man kan köpa billigare också, men då har man inte den garantin.
Folk har godkänt att deras hår får användas till peruktillverkning?
– Ja, alltså, man vet ju egentligen inte ett skit om det där. Men det är skönt att känna att det inte är firma bluff och båg.
Klister på Christer
Gustav Gälsing är klar för repetition och Christer Nerfont, som gör Allan den äldre i "Hundraåringen", slår sig ner hos Robin Karlsson.
Du har väl spökats ut en del genom åren?
– Det har absolut blivit en hel del skit i ansiktet ja. Men det här är nog det mest påtagliga gummiarbetet hittills. Nu ska jag bli 100. Från 53 till 100 på en timme. Det är målsättningen i alla fall.
I appliceringsarbetet använder sig Robin Karlsson av en särskild sorts tejp.
– För att Christer ska slippa ha klister i hela ansiktet. Klister på Christer ... Tejpen går att rulla av med avsminkningsolja sen. Har man lim så måste man stå och lösa upp det efteråt. Det tar jättelång tid, och är jättejobbigt för huden.
Tejpen är inte heller så skön för huden, enas de om.
– Inget sånt här är kul för huden. Men det finns mer eller mindre kul, säger Karlsson.
– Mm, det är ganska rövigt alltså, fortsätter Nerfont, och drar sig till minnes en uppsättning av Les Misérables.
– Där skulle jag ju ha mustasch och lite polisonger och vi fick ha den här jäkla tejpen hela tiden. I ett snabbt byte var jag sedan tvungen att slita av mustaschen. Alltså, sista månaden, jag var helt skållad.
En fråga om tillit
Arbetet fortsätter, en stunds tystnad uppstår. Robin Karlsson är framme med saxen, djupt koncentrerad klipper han av ett stycke silikon strax under Nerfonts näsa.
Är det inte obehagligt att bli klippt runt munnen, Christer?
– Robin är stadig på handen. För det mesta. Det är många tillitsövningar i det här yrket.
Robin Karlsson öppnar munnen igen.
– Mm, man tänker att det är så mycket tekniskt man ska lära sig, och så är det. Men sedan ska man också inge förtroende. Och orka bli meckad med.
Efter någon halvtimme framför spegeln är det en betydligt äldre man som syns i spegeln.
Förstärker du befintliga rynkor, eller skapar du nya?
Frågan hinner knappt ställas innan Christer Nerfont formar ett diskret "schyyy", följt av:
– Vilket påhopp!
– Det är lite olika skolor där också, säger Robin Karlsson lugnt. Men Christer ska kunna se sig själv i spegeln och känna, "det här är jag, när jag är hundra år". Det är viktigt att man känner sig bekväm i sin karaktär.
Christer Nerfont, som nu alldeles strax är redo att bege sig till repetitionerna, säger med en gnutta allvar i rösten:
– Det är lite teatermagi. Jag har skickat bilder till min mamma med den här masken. Hon gillar att vara uppdaterad. Hon grät. För hon såg sig själv. Hon tyckte det var så jobbigt ... ”Det är ju jag.”
Musikalkomedin "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" har premiär på torsdag och spelas sedan till och med nyårsafton.