I ett par år har jag vaggats in i en sorts social trygghet – men nu verkar mattan under mina fötter dras bort.
Jag är förbi åldern där alla ens vänner flyttar kors och tvärs över Sverige och världen. Alla i min umgängeskrets har liksom hittat sina punkter och även om avståndet mellan vissa av oss är långt har vi under flera års tid hållit oss på samma ställen. Men, som jag brukar säga, aldrig får man vara lite glad – för vi har tydligen en Judas bland oss!
En av mina närmsta och äldsta vänner, som dessutom råkar bo här i krokarna och därmed är en av de jag träffar allra mest, kläckte för någon dag sedan ur sig att han minsann tänker ta ett jobb på andra sidan jordklotet. Han säger att det blir i två år men man vet ju hur det där kan bli. Plötsligt kommer ett nytt erbjudande och så kanske han kidnappas vidare så att jag aldrig mer får se röken av honom.
Nä, det där med att stötta sina vänner när de ska uppfylla sina små drömmar är väl ändå lite överdrivet? Det blir att starta en påverkanskampanj!