Yvonne Perssons gravt funktionsnedsatta son stortrivs på sitt boende.
Nu riskerar allt att rivas upp – igen.
– Jag känner att de skiter i de små människorna, de som inte kan tala för sig själva. Och det gör mig så ont, säger hon.
Richard bor i en lägenhet i Sunne. Han är 47 år gammal, har en intellektuell funktionsnedsättning som är såpass grav att han inte pratar.
Och han är tillfreds, så mycket att man i stort sett sedan dag ett på boendet har kunnat minska hans medicinering och Yvonne Persson skrattar gott åt en episod så sent som i fredags när han tvärvägrade gå ur bilen för att tillbringa ett dygn hos sin mor, som han gör två gånger i månaden.
– Det tar jag bara som ett bra tecken, ler hon.
Men det har inte alltid varit så, och hon halvt om halvt ursäktar sig i förväg för sina eventuella tårar när hon återberättar Richards historia. Om hur han slutat att prata helt i tonåren och bott hemma fram till 20-årsåldern, om hur han kompenserat talbristen med att vara utåtagerande och därmed av olika personalgrupper ansetts vara både svårhanterlig och direkt farlig. Om hur Richard flyttats mellan olika boenden och boendeformer.
Och om hur Yvonne själv efter åratals kamp i Stockholm flyttade till Brunskog.
– Jag gick in i väggen till slut, berättar hon.
– Jag har anknytning hit så jag hade i princip redan flyttat och jag kan ärligt säga att jag nästan – nästan – rymde. För jag orkade inte mer. En gång i månaden åkte jag till Richard över en ledig helg och sedan satt jag och grät hela vägen hem till Värmland. Till slut kände jag bara att det kan inte bli sämre, så jag flyttade honom hit.
Men då blev det inte till Arvika, där hon själv var verksam. Hon hade nämligen hört gott om Sunne kommun och med uppfattningen att merparten av personalen verksam inom LSS hade utbildats för att hantera personer med olika sorts autismspektrumtillstånd var det med nytänt hopp som Richard flyttade in på ett gruppboende.
– Men jag kan inte förstå hur något som varit så illa kunde bli sämre, säger Yvonne Persson.
– Första kontaktpersonen ringde efter några månader och sade att hon skulle sluta, sedan kom resten av personalen och sade att de vägrade jobba med min son. De var livrädda för honom. Men det var då vi kom till den här fantastiska Eken.
Nu vände det
Det blev vändningen. På Eken delar Richard boende med en annan brukare och med dubbel uppsättning personal som dessutom är specialutbildad kunde Yvonne lättat se på hur han redan från första stund fann sig som hemma.
Det var 2010 och för första gången kunde Yvonne Persson själv börja slappna av.
– Det har varit det bästa som har hänt, det hade inte kunnat bli bättre. Från och med i stort sett dag ett var utbrotten borta, för de visste där hur de skulle jobba med honom.
Och det är just detta som Yvonne Persson är rädd för ska rivas upp, nu tretton år senare. Sunne kommun har nämligen föreslagit att all personlig assistans läggs ut på extern utförare, vilket har skapat en hel del oro bland både personalgrupperna, brukarna och deras anhöriga.
Yvonne Persson ursäktar sig igen, hon kan bli hetsig, förklarar hon.
– Jag är fullständigt livrädd för vad som händer om de driver igenom det här. Det är så mycket frågetecken, och jag tror inte alls på det här, säger hon.
Varför?
– Men hur kan kommunen tro att en privat uppköpare ska kunna få fram mer personal än de får i kommunen? De saknar empati och de vägrar ens försöka förstå vad det handlar om för de här människorna som har sina assistenter. Och jag krigar för dem, för det drabbar min son och jag vet vad som kan hända.
”Skrämmer skiten ur mig”
Hon vänder sig mot Jack, den ettåriga welsh springer spanieln som slumrat till på kökssoffan.
– Jag gick i pension för prick ett år sedan och nu när jag väl har tiden så har jag en hund som jag är väldigt aktiv med och vi går kurser och ut i skogen och det är det jag älskar att göra. Utan det skulle jag inte fungera alls, och sedan hur det ser ut nu framöver... det skrämmer skiten ur mig. Det skrämmer mig så otroligt mycket.
LÄS MER:
Efter all oro – inget beslut i LSS-frågan: ”Bygger inte på korrekta fakta”