Jag hittade min granne död på sovrumsgolvet för ett par år sedan. Och jag är nog rätt säker på att hon inte blir den enda.
Okej, ingen får säga nåt till mina äldre grannar i trapphusen här intill. Det är ju inte som att jag VILL att de ska dö, och att jag sen ska hitta dem. Men det är en lågoddsare ändå. Jag är en sån som ser saker och är uppmärksam på min omgivning, helt enkelt.
Nån i stadsdelens Facebookgrupp som tappat nåt? Då kollar jag extra noga under promenaden. Nåns hund som sprungit bort? Då tar jag mina hundar och ger mig ut och letar.
Så läser jag på SVT att antalet personer som legat döda i sina bostäder och hittats efter minst 30 dagar har ökat, ja då blir det ett litet uppdrag att hålla lite bättre koll.
”Lena”, en läsare som kommenterat SVT-reportagen, går steget längre och föreslår installation av nån slags sensor ”som man har i brandvarnare, fast för den ruttna lukten” som skulle kunna larma till ”relevant instans”. Hon tänker onekligen lite längre.
Under pandemin fick Sveriges begravningsbyråer tydligen mellan 10 och15 samtal per dag från personer som var oroliga över att dö hemma och sen inte upptäckas förrän långt senare. Så oron är reell. Inte över att dö, utan att inte hittas. Ensamhet efter döden känns kanske extra ensam.