När jag en måndagseftermiddag finner mig bakom Coop i Skattkärr spelandes boule med rätt många andra åldringar tror jag att det beror på just detta – att jag vuxit in ordentligt i pensionärsrollen. Men det är mer än så – jag är en del av en växande trend i Sverige där antalet boulespelare enligt Svenska Bouleförbundet växer med cirka femton procent årligen.
Jag har haft det i periferin ett tag – en av deltagarna i min bokcirkel ändrade vår mötestid med hänvisning till att Väse-Fågelviks SPF spelar boule på måndagar under säsong. Jag har lite vagt tänkt att det ju verkar vara en ”lagom” verksamhet för en ledbesvärad. Men jag kom inte till skott (!) förrän jag skulle återknyta kontakten med en kär väninna från Dalsland. Efter pensioneringen köpte hon en husbil för att tillbringa vintertiden i södra Europa. Och där stötte hon första vintern på likaledes pensionerade Bosse och så körde de hem till Sverige i karavan, bytte sina två husbilar mot en större och tog jobba som slussvakter i Dalsland sommartid. Där försvann hon ju lite från min horisont, jag hörde ryktas att de fallit för åldersstrecket som slussvakter och pandemin hindrade ju turerna söderut något år. När Europa öppnade igen återupptogs turerna söderut.
Så när jag ringer blir första frågan var i världen väninnan befinner sig.
”I Kalmar”, hojtar hon – för det är nämligen SM i boule i Kalmar just när jag ringer.
”Jag spelade 13 timmar igår, det gillade inte knäna så idag vilar jag,” fortsätter hon.
Hon drabbades av boulepassion i mitten av 90-talet och anlade till och med en grusplan hemma på tomten i Åmål. Tydligen har intresset hållit i sig och hur engagemanget i SM ser ut tar jag inte reda på för jag tänker bara på att hon nu är 81 år och spelar boule för fulla muggar i Dalsland.
Så då ringer jag ansvarig i Väse-Fågelvik SPF som säger att jag är väldigt välkommen och försynt frågar om jag har några klot för de har inga att låna ut. Jomenvisst, jag erinrar mig att någon ung släkting lämnat kvar en uppsättning och hittar dem på altanen. De är lite rostiga så jag tar en omgång med Svinto och får dem passabla, åtminstone att börja med. Men så råkar jag väga dem och finner att de minsann är för lätta för tävling så – är man prylnörd så är man – det får bli ett lämpligt start-kit från nätet. Det blir lite dyrare än jag tänkt, kan jag säga, men när jag ansluter till första träffen bakom ishockeyrinken i Väse är jag försedd med stiliga märkesklot.
Jag är naturligtvis fullkomligt värdelös som nybörjare. Kloten far åt alla håll, hur jag än siktar och studerar ”tutorials” på Youtube och försöker få till bra kastlängd och stopp och skruvar – så är det synnerligen slumpmässigt om jag hamnar i närheten av ”lillen” eller inte. Fast det fiffiga med boule är att man kan spela ihop med hyfsad behållning fast man är på helt olika nivå vad gäller kunskaper. Och när jag läser på om spelets historia finner jag dessutom följande citat:
”Boule kan spelas av vem som helst, sålunda även av kvinnor”.
En annan sorts feminist än jag skulle kanske bli upprörd, jag blir bara så otroligt road.
Väse-Fågelvik spelar varannan vecka i Skattkärr och vid banorna där finner jag en broschyr med alla kontaktpersoner för boule i närområdet. Så jag ringer runt och upptäcker att jag kan spela varenda dag om jag vill – inte ens vintern stoppar somliga för då går man in i hallen på Våxnäs. Fast på Hammarö har man till och med en egen boulehall minsann.
Sen åker jag runt en vecka för att lära känna de olika spelställena. Det är överraskande många deltagare på varje plats och detta är rätt uppenbart en ny folksport, åtminstone bland pensionärer.
Det riktigt lyftet kommer när jag erinrar mig att en annan gammal kontakt, kvinnan som hjälpt mig med pälsvård under min tid som utställare, visst spelade boule. Och minsann – det gör hon fortfarande, hon vann till och med SM i damdubbel 2022! Vid 73 års ålder – tjoho, jag har framtiden för mig! Fast jag har spelat i sex veckor och hon i fyrtio år så SM kanske inte bör finnas med bland målsättningarna. Men hon är entusiastisk om än lite kritisk när jag ringer:
”Men vad tusan Jochnick, du får inte bara spela med pensionärer, det förstör spelet!”, förkunnar hon och jag bjuds in att vara med när hon tränar ihop med andra rutinerade spelare.
Och jiiisus vad roligt! De är helt otroliga – skjuter och lägger och allt vad det heter. Och är oändligt tålmodiga och vänliga mot mig som alltså får vara med. Visserligen får jag finna mig i att bli bortskjuten om jag till äventyrs råkar hamna nära lillen men det är faktiskt även det extremt skojigt för det är så kul att börja förstå spelstrategi och se de proffsiga spela. Lite skämmigt förstås för jag spelar verkligen illa, men med de här handledarna kan det nog bli acceptabelt efter ett år eller tre…
Kloten börjar bli lite repiga och ibland spelar jag en hel match där de till och med rullar som jag tänkt. Bensinpriset stoppar mig från att spela så ofta jag skulle vilja men med idoghet kanske jag ändå blir oskämmigt bra innan jag fyller 81. Det är ju bara tio år dit!