”Jag har arbetat mycket i USA och när de får höra om de svenska skattenivåerna är en kommentar: ’Herregud, hur kan ni ha så höga skatter i Sverige och ändå stiga upp ur sängen och gå till jobbet?’.”
Det en skatteforskare och nationalekonom, Åsa Hansson vid Lunds universitet, som säger det i en intervju i Tidningen Näringslivet.
Vi kan återkomma till intervjun senare, men det är det där korta citatet som sticker ut alldeles extra. För vem har inte hört liknande varianter förut? Att vi, européer i allmänhet och svenskar i synnerhet, betalar så mycket i skatt på vad vi tjänar att det inte kan löna sig att jobba.
Och att det är amerikaner som reagerar är verkligen inte konstigt, med tanke på att deras medianinkomster vida överstiger de svenska – och att de därtill betalar betydligt mindre i inkomstskatt.
Det är klart att en amerikan – som i bakhuvudet så klart föreställer sig att de månatliga fasta kostnaderna en europé och en amerikan har utöver skatten är hyggligt jämförbara – undrar hur vi i hela världen får ihop det. Och, för att använda det numera slitna uttrycket, ”vad fan får vi för pengarna?”
Men fråga en amerikan hur mycket de betalar för sjukvård och barnomsorg varje månad och hur mycket de lägger undan för att kunna skicka sina barn till högskola när de blir gamla nog. Fråga hur lång tid de tänker vara föräldralediga – och hur lång tid de tror att det tar att betala för förlossningen.
För visst tjänar de, sett till den där medianinkomsten, nästan precis 50 procent mer än en svensk. De är rikare i pengar. Men pengarna räcker knappast till mer.
En vanlig sjukförsäkring för en familj med två vuxna och två barn går lätt på 20 000 kronor i månaden! Kostnaden för ett enda år på ett dussincollege i den egna hemstaten (fyra år är den vanliga studietiden) ligger på närmare 300 000 kronor!
Och barnomsorgen, hela förutsättningen för en familj med barn att kunna jobba och tjäna en inkomst att spendera överhuvudtaget, då? Två ungar på förskola? Räkna med att det kan kosta mer än 20 000 i månaden, speciellt om ett av dem är ett spädbarn.
För just ja, föräldraledighet är alltså inget som amerikaner garanteras rätt till. Allt hänger på vad en arbetsgivare erbjuder, men det vanligaste är trots allt som bäst ett par månader ledigt utan ersättning alls. Att barn bara sex-åtta veckor gamla börjar på förskola är alltså inget ovanligt.
Det är det å andra sidan inte heller att mamman helt enkelt slutar jobba om hennes lön ändå inte – eller bara knappt – täcker barnomsorgsavgiften. Så ställs hennes yrkeskarriär och hennes möjligheter att tjäna en egen inkomst på undantag.
En svensk familj med ett spädbarn och en treåring på förskola sitter i en helt annan sits. Rätt till totalt 480 dagars föräldraledighet med ersättning – och maxtaxa i förskolan som innebär att den allra högsta avgiften för ett barn är 1645 kronor och för tre barn eller fler knappt överstiger 3000 kronor i månaden.
Högerpartierna protesterade när Socialdemokraterna lade fram förslaget om maxtaxa för 25 år sedan – och röstade emot. I dag är det ett lika självklart inslag i välfärdssamhället som en skattefinansierad sjukvård och en skattefinansierad utbildning ända upp på högskolenivå. Som av en händelse ytterligare reformer som socialdemokratin drivit igenom.
Så i sin okunskap kanske amerikanerna undrar hur svenska familjer får ihop det. Vi å andra sidan vet vad vi har och är nog rätt ovilliga att byta bort det.
Och den där skatteforskaren som Svenskt näringslivs tidning intervjuar? Ja, det tål att notera att hon faktiskt inte alls argumenterar för ett generellt sänkt skattetryck där avgifter skulle behöva ta en större plats i välfärden. Hon tycker bara att beskattningen av varor, tjänster och fastigheter borde vara högre än i dag för att kompensera en sänkning av inkomstskatten.
Så visst, gärna en inkomstskattesänkning men först en rejäl fastighetsskatt.