Hoppa till huvudinnehållet

The Coffinshakers comeback är suverän – på riktigt

Publicerad:
Reporter Tobias Holmgren
Tobias Holmgren
kulturnoje@vf.se
The Coffinshakers släpper på fredagen sitt första album på 16 år.
The Coffinshakers släpper på fredagen sitt första album på 16 år. Foto: Pressbild

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

”Känslan som ’Graves, release your dead’ lämnar efter sig är att världen och Värmland behöver mer Coffinshakers, och vi behöver det nu”, skriver Tobias Holmgren.

The Coffinshakers

Graves, release your dead

(Svart records)

Det har gått 16 år sedan skräckdesperadoerna i The Coffinshakers senast släppte ett album. Riktigt så chockerande är det inte, om man har i åtanke att gruppen bara gav ut två fullängdsplattor från grundandet 1995 till det senaste studioäventyret 2007.

Tre album på nästan 30 år alltså. Nej, Karlstadskvartetten har aldrig varit särskilt angelägna om att trycka ner sina Ennio Morricone-ekande countryrockabilly-ballader i halsen på omgivningen. Målgruppen har fått hitta till dem i stället – vilket de gjort pö om pö, i blygsam skala.

Så blygsam att det är synd. För om man ska citera en webbforumkommentar om förra skivan ”The Coffinshakers”: Det här är bättre än vad det borde vara.

Öppningsspåret börjar med kyrkklockor och gravgrävarljud, omgärdat av det VHS-knaster som sångaren Robert Fjällsby är så förälskad i. När så ”Graves, release your dead” lägger i första växeln i spökmobilen och brummar igång, är det med ett välbekant, spänt twang från gitarren; det som alltid har följt med The Coffinshakers, och som för tankarna till The Ventures och surfrockband i deras efterled – inte minst Dick Dale & His Del-Tones och The Chantays.


Värmlänningarna träder fram ur dvalan som ett partyband från något obskyrt Scooby Doo-avsnitt. I min fantasi dansar mumier, skelettcowboyer, Jason från ”Fredagen den 13” och varelsen från den svarta lagunen boogiewoogie till skivans mer melodiska och drivande spagettivästernlåtar: ”The Wretched”, ”Reverends of doom” och, kanske framför allt, ”The Siren’s call”.

Bilden är en varningsklocka, för nästan utan undantag tenderar temaband att bli för mycket av det goda. Även Coffinshakers hade lätt kunnat slå över till en vampyrvariant av typ flamsiga piratpunkbrötet i Alestorm (på Dracula-goes-skuttcountry-låten ”Prince of darkness” är det bra nära …). Men där andra band i samma skola aldrig känns på allvar, eftersom plojen blir det centrala – Bloody Jug Band, jag tittar på er! – gör Coffinshakers det bättre draget i att låta sin melodiösa, sentimentala och ökendrömska rockcountry träda i förgrunden.

Allt är också lite bättre än sist vi träffade vampyrgänget. Produktionen är krispigare, medan Fjällsby har fått en lenare stämma och blivit skickligare på att sjunga utan brytning. Låtarna har dessutom ungefär femtusen fler lager än tidigt 00-tal.

Ingenstans är det tydligare än på ”Holes of oblivion”, plattans förmodligen mest kommersiellt gångbara låt med sin växande refräng, mjuka gitarrslinga och operettspökiga bakgrundssång. Inte en lika självklar kandidat till ett spökwesternsoundtrack som de andra, men med en egen inneboende filmiskhet som får mig att återvända ett par gånger innan det är dags att skriva recension.

Skivans andra höjdare ”River of souls” har samma ingredienser, men känns mer återhållen, samtidigt som den är både fartigare och spökigare; varje gitarrknäppning är som ett järtecken, och reverb-utebbningen blir en perfekt olycksbådande avslutning.


I skivbolagets pressutskick kallas stämningsläget på albumet för psykotiskt. Jag skulle säga att det är raka motsatsen. Inte en enda av de små skräckfilmsnovellerna har skrivits med ett vansinnesgarv i halsen, ingenstans här finns något överflödigt och svulstigt, eller ens lite slarvigt. Det är professionellt och disciplinerat, och det är suveränt på riktigt.

Krävs 16 års skräckcountry-celibat för att nå den nivån? Jag hoppas inte det. Känslan som ”Graves, release your dead” lämnar efter sig är att världen och Värmland behöver mer Coffinshakers, och vi behöver det nu.

Rob Coffinshaker frontar hajpat gothband: ”Poppigaste jag varit inblandad i”

Artikeltaggar

AlestormMusikSkolorSoulSångThe ChantaysThe CoffinshakersThe VenturesVärmlands län