Hoppa till huvudinnehållet

Andrahandsuthyrning löser inte en akut bostadsbrist

Publicerad:
Det går inte att lösa bostadsbristen utan fler hyresrätter.
Det går inte att lösa bostadsbristen utan fler hyresrätter. Foto: Fredrik Persson/TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Bostadsbyggandet har rasat i år och bristen på bostäder är akut. Samtidigt är tröskeln för att köpa en lägenhet fortsatt skyhög, särskilt om man är ung eller ensamstående. Bostadsminister Andreas Carlson (KD) måste börja presentera förslag som motsvarar krisen.

Få saker är så grundläggande, så viktiga, som att ha någonstans att bo. Ändå tillåts bostadskrisen pågå: första halvåret i år minskade bostadsbyggandet med 58 procent. I ett läge där nio av tio invånare bor i en kommun med bostadsbrist och över en miljon människor står i bostadskö bara i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Situationen är akut, men lösningarna som bostadsminister Andreas Carlson (KD) hittills har presenterat löser inte krisen. Förslagen handlar om två saker: fler ska kunna äga sin bostad och det ska bli enklare att hyra ut i andra hand. Men utan nya bostäder, och om inte bostadspolitiken görs om i grunden, gräver vi bara en djupare klyfta mellan A-laget (bostadsägare) och B-laget (icke-bostadsägare).

Den senaste tidens bostadsdebatt har kretsat kring de ökade boendekostnaderna för bostadsrätts- och villaägare. Med all rätt: räntan har skjutit i höjden och allt annat som ingår i den hushållsekonomiska kalkylen har blivit dyrare. Regeringens åtgärder är knappast tillräckliga.

Men bostadsägare har trots allt gynnats av politiken under ganska många år, genom ränteavdrag, rut- och rot-avdrag och låg ränta – under en period även amorteringsfria lån. B-laget har däremot inte fått mycket hjälp. Har man inte råd att köpa är man i regel förpassad till den smutsiga andrahandsmarknaden, den som Andreas Carlsson sätter allt sitt hopp till. Hyresrätter tycks vara ett ord ministern inte känner till.

Bostadsfrågan är en klassfråga, men den är lika mycket en generationsfråga och en jämställdhetsfråga. Har man oturen att bocka av alla nitlotter, det vill säga om man är en ung kvinna utan kapital, ser det mörkt ut.

Jag behöver väl knappast skriva att bostadsfrågan är personlig för mig: jag är en (hyfsat) ung kvinna utan kapital. Att jag har en trygg bostad i dag kan jag tacka min partner för. Och jag är tacksam – men också rädd. Vad händer om vi går isär? Vad händer om vi skaffar barn och sedan gör slut?

Var tredje ung person i Sverige tvekar inför att bilda familj till följd av oro för bostadsmarknaden. Sex av tio kvinnor har inte råd att bo kvar i sin bostad vid en separation. I ekonomiskt tuffa tider är situationen ännu mer akut: i en kartläggning av SBAB framkommer att varken kvinnor eller män med medianinkomst har råd att köpa en genomsnittlig trerumslägenhet i någon av Sveriges 25 största kommuner. (Och vi undrar varför folk skaffar färre barn och varför unga mår så dåligt.)

Politik handlar som bekant om prioriteringar. Det är ingen som tror att bostadskrisen ska lösas i ett svep, eller att det inte kommer att kosta. Men möjligheten att hitta en trygg bostad måste vi faktiskt bara säkerställa och då räcker förslag om enklare andrahandsuthyrning inte långt.

Ränteavdraget måste få ett tak, bostadsbidraget måste stärkas och nya bostäder måste byggas. Och framför allt behöver vi ett alternativ till dyra lån – lån som många inte ens vill ta – och osäkra andrahandsboenden. Alternativet kallas hyresrätter. Jag kan faktiskt inte förstå att vi inte pratar mer om dem – och än mindre att vi säljer ut dem i stället för att bygga fler.

Artikeltaggar

Andreas CarlsonBostad och byggenBostadsbristBostadsrätterBostäderHyresrätterSBAB