Nyckelfigur bakom Lesjöforsundret – nu har eldsjälen gått bort: ”Otroligt snäll”

Han spelade en huvudroll i Lesjöfors IBK:s resa från division 5 – till toppen av näst högsta serien.

Men som 79-åring tog livets resa slut för Per-Ola Bergqvist.

– Pappa såg inga problem – han såg bara lösningar, minns sonen Mikael Bergqvist.

Det finns flera värmländska idrottssagor, den Lesjöfors IBK tillhör definitivt en av de finaste.

Mikael Bergqvist, nu känd som klubbchef i Karlstad IBF, var på många sätt gnistan som tände den eld som pappa Per-Ola och mamma Maud sedan skulle föra vidare.

– De märkte att jag var intresserad – och de ville hjälpa oss, säger han.

– Mamma var kassör under alla år. Och utan pappa hade vi aldrig kommit upp till näst högsta serien när vi var som bäst. Både som styrelserepresentant men framför allt som sportchef och ansvarig för sponsorer. Det var där han bidrog mest. Ringa spelare och få dem intresserade av Lesjöfors – och få till en finansiering – det var det han brann för och tyckte var roligt. Där var han ovärderlig.

Allt startades 1993.

– Syftet från pappa då var inte att vi skulle bli Värmlands bästa lag eller något sånt, utan bara mer att folk på bygden skulle vara något att göra.

Samma sak när Mikaels syster Susanne också blev intresserad av innebandy, 1996 var Per-Ola med och startade även ett damlag.

Men det var framför allt de innebandyspelande grabbarna som snabbt klättrade i seriesystemet och mot slutet av 90-talet börja spela matcher i Filipstad.

– Det finns ju ingen läktare i Lesjöfors, därför klarade vi inte kravet på 300 åskådare. Men de första åren tränade vi i Lesjöfors, men spelade matcher i Filipstad.

Bara topplag före

Men att träna på parkett där och spela matcher på plastgolv i Filipstad blev till sist ohållbart, och när verksamheten slogs samman med Filipstad IBK – som fram tills dess främst haft damverksamhet medan Lesjöfors hade herrverksamhet – 2002 flyttades allt ”in till stan”.

– Som bäst slutade vi trea i näst högsta serien. De enda vi hade före oss var Karlstad som blev tvåa och Falun som då gick upp och började sin resa.

De kom att bli en dominant i svensk innebandy. För Lesjöfors/Filipstad var det början till slutet på en framgångssaga för ”Lesjöfors” några år senare försvann från klubbnamnet.

– Då hoppade pappa av. Då var det inte längre samma sak som han var med och startade.

Sedan dess har IBF Lesjöfors startats som en egen klubb, med sin verksamhet i den ort där Per-Ola Bergqvist fortsatte att vara en central figur.

Gick hastigt bort

För innebandyengagemanget var alltid en sidosyssla till jobbet som Icahandlare på orten där han tog över efter sin egen far Ola Bergqvist och jobbade fram till sin bortgång 79 år gammal.

– Han jobbade fram till tre veckor innan han gick bort. Han hade lungfibros som gjorde att lungorna tappade kapacitet, han fick inte i sig nog med syre. Sen fick han lunginflammation, och den kombinationen blev för mycket för honom, säger Mikael om pappa som fram tills dess varit frisk och kry – och levt ett sunt liv.

Christina Tönning, vän till familjen Bergqvist, startade efter Per-Olas bortgång en insamling till Hjärt-Lungfonden där hela 11 400 kronor samlades in.

– Att så många ville visa sin uppskattning... Det visar att han var omtyckt.

Hur minns du själv din pappa?

– Han var otroligt snäll och väldigt lösningsorienterad, säger Mikael Bergqvist och ger med darrig röst ett exempel

– Pappa frågade mig ”Vem tycker du är bäst?”

Sonens svar var Mikael ”Ekis” Ekelund, tidigare landslagsback och NB 87-profil.

– Då ska vi ha han, svarade pappa. Sen bodde ju ”Ekis” i Kil, så det var inte helt enkelt. Och det tog något år, men till slut lyckades han värva honom. Det var sån pappa var som person, han fixade saker.

”Han hämtade mig”

Samma sak när Mikael själv ville börja friidrotta, och just Kil och Kils AIK var platsen han i så fall kunde göra det i.

– Någon friidrott fanns nämligen inte i Lesjöfors. Men att ta sig därifrån till Kil, det var inte det lättaste. Men då kom pappa på att Scanbilen ju åkte från butiken till Kil tisdagar och torsdagar. Så han satte mig på den, jag tog mig till träning – och sen kom pappa dit och hämtade mig.