Under barndomssomrarna vid Rådasjön på 1980-talet stod jag ibland på bryggan och undrade över den vita fläcken som syntes liksom insprängd i det fjärran skogslandskapet på min vänster sida.
Det var väl mer spännande än att följa ett flöte som aldrig rörde på sig. Inte kunde det vara en sandstrand? Sådana sandstränder såg man ju bara i resebroschyrer.
Jo, fick jag sedan veta, det var en sandstrand. Och när jag fick höra namnet – Vitsand – ja, då späddes naturligtvis min fascination på ytterligare. Jag kunde för min värld inte begripa varför vi då envisades med att bada nedanför vår sommarstuga, där man plötsligt kunde trampa ner foten i någon sorts otäck undervattensgyttja.
Senare förstod jag att det måste ha handlat om stolthet. Inte skulle man vara märkvärdig och ta bilen några kilometer när man ändå var så nära sjön.
I vuxen ålder kan man som tur är välja själv, och i somras var vi där två familjer. Namnet Vitsand tycks helt ersatt med Rådastrands camping (eller ”Värmlands Riviera” på turismnäringsspråk) och jag ljuger inte när jag säger att vi var de enda svenskarna på hela stranden. Ska du köpa glass till barnen i den ”Sunes Sommar”-påminnande butiken möts du av en holländsk (eller möjligen tysk?) kassörska och ett bolag med ordet ”Moose” i namnet erbjuder allehanda vildmarksaktiviteter.
Så nog var jag rätt ute när jag som liten kände på mig att det vilade något exotiskt över den där vita fläcken.