Styrelsen i Degerfors IF har beslutat att inte ge tränarparet Andreas Holmberg och Tobias Solberg fortsatt förtroende efter den pågående säsongen. Mycket för att tränarnas krav på ett klart besked krockar med styrelsens planer att riva upp och göra om ”sportkontoret”. Och att man trots denna omorganisering inte kan förlänga kontraktet övergår mitt förstånd.
Degerfors IF befinner sig i en mycket prekär situation – både sportsligt och ekonomiskt. Styrelsen är i detta läge skyldig att minimera risken för att laget åker ur Allsvenskan, och att, om man ändå gör det, har bästa förutsättningarna för att gå upp igen och inte bli fast där – likt vårt andra stora länslag.
Så vilken lösning är då bäst; att i säsongens slutkläm ge tränarna kalla handen och så småningom ta in en okänd kraft – något som t.ex. ÖSK testat vid ett flertal tillfällen i modern tid (Cedergren, Gazimba etc...), eller att behålla tränarparet som en solid stomme i nämnda omorganisering?
Ett argument som förts fram är att klubben inte har råd med två tränare om man åker ner i Superettan, och det är förståeligt. Men hade viljan funnits, hade man säkerligen kunnat komma överens – t.ex. med en klausul i kontraktet som inneburit lägre tränarlöner vid degradering. Eller att bara en av dem får agera huvudtränare, och den andre anta en annan roll. Om viljan och en förmåga till sund nulägesanalys hade existerat i DIF:s styrelse, vill säga. Vilket det uppenbarligen inte gör. Här lyser fingertoppskänslan med sin absoluta frånvaro.
”Adde” och ”Sola” har varit med och tagit upp laget i Allsvenskan och har, mot alla odds, sett till att hålla den rödvita klubben kvar i fotbollens finrum. Trots knappa medel att röra sig med. Så sent som förra veckan uttryckte Djurgårdens tränare Thomas Lagerlöf sin beundran för Degerfors IF: ”Väldigt starkt sett till förutsättningarna, där de i en mindre ort lyckas behålla ett allsvenskt fotbollslag år ut och år in.” Och naturligtvis är våra tränare en stor anledning till att det faktiskt kunnat ske.
Tränarparet Solberg och Holmberg kan klubben och orten. De är alltjämt ganska nya i sina roller och är under stadig utveckling som tränare. Dessutom brinner de för ”Degen”. Hur kan man egentligen ha mage att begära mer?
Leif Nordanvind, Vintrosa