Det har gått snart tre år sedan min pappa diagnostiserades med alzheimer och demens. Till råga på det har han sedan flera år tillbaka diabetes typ 2.
Ingen skön kombo direkt.
Eftersom det gått så pass många år har jag vant mig vid att pappa inte är som pappa har varit. En stark, rolig, pratglad och hjälpsam förebild som alltid ställde upp när det behövdes.
Nu är det ombytta roller.
Nu är det jag som behöver finnas där varje dag, nu är det jag som behöver vara den pratglada och hjälpsamma.
Oavsett hur konstigt det än kan låta har jag blivit van. Blivit van med att han som en dag var min klippa nu är en helt annan person.
”Det kommer en dag där vi är vuxna och de är barn”, skrev en nära vän till mig.
Det stämmer nog. För nu är det jag som behöver agera förebild och vara en klippa.
Nu är det jag som behöver vara en kopia av det som pappa en gång var åt mig.