Tänk att hela tiden behöva ha koll på folk omkring och att hela tiden vara på rull för att folk behöver en – och samtidigt stressa över att länsman kommer och nyper en.
Jag läste häromdagen om några gripna rackare här i Karlstad. De påstås ha hanterat droger på olika sätt. Nån hade blandat ut det, nån annan paketerade och nån tredje körde väl ut det, gissar jag. Men det är ju inte bara att packa – det ska ju vägas ordentligt först. Och då måste man köpa en våg, vilket också gjordes. Sen måste ju knarkeliknarket spädas ut lite också, och då behövde det köpas grejer till det också.
Sen ska det ju som nämnt köras ut och till det behövs springpojkar, så de måste kontaktas – efter att medelklassens riddare först fått för sig att de är i stort behov av annat rusmedel än de lagliga.
När en av dem ringde för att kolla om det fanns lite smaskigt kokain inför helgen så nämnde storsäljaren att han var sliten, trött, stressad. Utarbetad! Han ville åka iväg en sväng, bort från allting helt enkelt. Stockholm, exempelvis.
”Kan bara åka dit och slappna av själv liksom och bara chilla alltså. Fucking hell det går inte såhär att stressa. Kommer döda någon snart”.
Fattar, det låter kämpigt att hela tiden behöva rodda med allt och samtidigt göra det så diskret som möjligt så att man inte åker in bakom lås och bom.
Ett sätt att minska stressen är ju annars att sluta greja med kokain. Snipp, snapp, snut – så var stressen slut!