Jag lämnar ogärna tv-fåtöljen under internationella friidrottsmästerskap. VM i Budapest är inget undantag.
Häromkvällen tänkte jag tillbaka på tiden då jag hade förmånen att bevaka dem på plats. Det blev EM i Budapest 1998, VM i Paris 2003, VM i Helsingfors 2005 och EM i Göteborg 2006, vilket jag mycket kan tacka Stefan Holm för.
Mästerskap som gett en del udda minnen som shuttlebussturen från flygplatsen till hotellet i Paris. Efter att ha snurrat två timmar och 40 minuter i Paris gav chauffören upp och bad mig stiga av. Han hittade inte vägen till mitt hotell utan pekade på en hotellskylt i skyn ”långtbortistan”. Det var bara att ta ut kompassriktningen och knalla med väskorna.
Bussresan kostade visserligen gratis, men att ta taxi från flygplatsen hade tagit runt 20 minuter och kostat 200 kronor.
Utanför tävlingsarenan Stade de France möttes jag en morgon av en gormande polis med schäferhund. Jag hade traskat rakt in i ett misstänkt terrordåd. Bara någon minut efter att polismannen motat bort mig sprängde bombgruppen en övergiven väska mitt på gatan. Jag vill minnas att väskans innehåll var ofarligt.
Jag var också mer än naiv nedanför Eiffeltornet när en porträttmålare vägrade acceptera ett nej.
”Jag har inga kunder nu, jag ritar av dig gratis. Det tar tre minuter”.
Godtroget gav jag med mig. Det tog inte många minuter innan jag hade en föga porträttlik karikatyr av mig och Eiffeltornet i handen. Normaltaxan var 100 euro, men jag skulle få ett kompispris.
Jag stack till honom fem euro. Då ilsknade han till och vräkte ur sig en massa saker. Jag gav honom fem euro till och försvann snabbare än snabbt.