Arvikakonstens underdog och charmtroll: ”Svårt för någon att fylla den rocken”

Att visa andras konst är en konst i sig, och få behärskar den konsten bättre än Per Inge Fridlund.

Det menar Agneta Bergqvist som nu skrivit en bok om det "självlärda charmtrollet", som mot alla odds varit en centralgestalt i Arvikas konstliv under sex decennier. Men inte utan visst gnissel från en del håll, påpekar författaren.

– Det har varit lite känsligt att skriva om Per Inge.

Att beskriva konstkännaren och museimannen Per Inge Fridlund som en osjungen hjälte vore kanske att hårdra det lite. När han gick i pension 2001, då efter nio år som Rackstadmuseets första chef och intendent, dröjde det exempelvis inte länge innan han fick medalj av kungen i slottets pelarsal. Detta var bara en av flera fina utmärkelser som "arbetargrabben och svetsaren från Haga" fick runt millennieskiftet. Även Göran Persson hyllade Fridlund under sin tid som statsminister. "Fridlund är den passionerade autodidakten. Hans kunskap är rotad i ett livslångt engagemang och en djupt känd tillgivenhet för konstnärerna", skriver han i förordet till "Tjusning", den bok om Rackenkonstnärerna som Fridlund tog hjälp av Sven Smedberg för att skriva.

– Men det kanske är så, som man brukar säga, att ingen blir profet i sin egen hemstad. Det har inte varit någon isbana han har kunnat glida fram på utan det har varit väldigt tufft också, säger Agneta Bergqvist, vars bok "Att visa andras konst – Per Inge Fridlund och Rackstadmuseet" nu ges ut av Stockholmsförlaget Carlsson.

Bergqvist, som är bosatt i Norrtälje men sommarbor i ett torp mellan Fritz Lindströms och Jörgen Zetterquists ateljéboningar i Rackstad sedan 50 år tillbaka, har tidigare gjort en bok om träsnidaren "Herman i Falla" från Gunnarskog.

– Även det en person som var formellt oskolad, men som istället hade den där inre drivkraften.

Fortfarande aktiv

Per Inge Fridlund, i dag 87 år men fortfarande pigg och aktiv gallerist i Arvika, beskriver hon som ett "naturbarn", som aldrig låtit sig formas av konventioner. En visionär och "doer" utan akademisk bakgrund som trots alla sina år som verksamhetschef, intendent och kurator på Arvika konsthall (17 år), Oppstuhage (27 år) och Rackstadmuseet därför aldrig fick bära titlarna i någon formell mening.

– Men det var heller aldrig det primära för honom att bli uppskattad eller framhävd. Han brann ju för att visa andras konst. Det var helt och hållet hans fokus, säger Agneta Bergqvist och fortsätter:

– Ibland har han varit ifrågasatt, kanske inte inom konstvärlden, men på annat håll där man ansett att han inte haft den formella kompetensen som man ska. Där har han nog uppfattats som en uppkomling, självlärd som han är. Men jag tycker att han har visat att det inte är det som är avgörande, utan att man brinner för någonting och på den vägen skaffar sig kunskap som kan resultera i någonting utöver det vanliga.

”Där fick han blomma ut”

Tidigt i boken skriver Agneta Bergqvist om utställningen "Arvika 75 år" som Per Inge Fridlund hängde på 360 kvadratmeter i Gamla badhuset i Karlstad 1986, under sin tid som föreståndare på Arvika konsthall. Fridlund arbetade där utifrån ett slags årsringsmodell, med verk av Christian Eriksson och de tidiga Rackenkonstnärerna i mitten och mellangenerationens och samtidens lokala konstuttryck längs ytterväggarna. Barbro Järliden, då konstintendent på länsmuseet, ska ha beskrivit det som "den vackraste utställningen i Karlstad någonsin".

– Den var succéartad, där fick han blomma ut. Och det är något han sagt, att det är viktigt att göra vackra utställningar. Även den publik som inte uppskattar konsten i sig ska ändå kunna njuta av att det är en vacker utställning. Och det har han ofta lyckats med, med en oerhörd variation som har imponerat på konstvärlden, säger Agneta Bergvist.

”Inte någon kritik”

Det ska sägas att hennes bok, med förord av konstprofessorn Hans-Olof Boström, långt ifrån enbart handlar om Per Inge Fridlunds liv och insatser för kulturlivet i Arvika. De drygt 400 sidorna täcker även framväxten av Rackenkolonin och Arvikas olika konstinstitutioner, hela vägen fram till förverkligandet av Rackstadmuseet med invigning i juni 1993. Men, skriver Bergqvist, "det går inte att skriva om Rackstadmuseet utan att skriva om Per Inge Fridlund och det går inte att skriva om Per Inge Fridlund utan att skriva om Rackstadmuseet – blyet och kronan i hans kulturhistoriska gärning".

– Han har satt så otroligt djupa spår i Arvikas konstliv och Rackstadmuseets historia. Just därför kan det finnas ett behov hos efterkommande att litegrann förminska hans roll, för att kunna sätta egna spår, om du förstår hur jag tänker? Detta menar jag absolut inte som någon kritik mot hans efterföljare, för de har också gjort ett jättebra jobb, men det har varit svårt att leva upp till hans roll, säger Agneta Bergqvist.

Eller snarare, hans roller.

– Som ensam person var han både verksamhetschef, intendent och arbetsledare. Han kunde bygga och skapa montrar och inredning själv och körde omkring konstverken i sin egen bil i samband med utställningarna. Det har helt enkelt varit svårt för någon enskild person att fylla den rocken, så man har behövt vara fler, samtidigt som det inte alltid funnits en ekonomi för att anställa.

Bra komma utifrån

Det är av den anledningen Agneta Bergqvist upplever att det har varit "lite känsligt att skriva om Per Inge".

– Det kanske är bra att jag som icke-arviking har gjort det, för jag har kunnat ta mig friheten att skriva om honom på mitt sätt.