En gång om året åker jag till Liseberg. Även om det inte innebär samma euforiska upplevelse som när jag var barn är det fortfarande mitt eget Shangri-La.
Ända sedan jag var fyra-fem år har jag varit på Liseberg så gott som varje sommar. Fram till jag var tonåring var det årets höjdpunkt och jag kunde med skräckblandad förtjusning se fram mot besöket ett par månader i förväg.
Nordens största nöjespark har alltid haft ett magiskt skimmer över sig. När jag är där släpper jag tid och rum och låter mig dras med av den uppsluppna sorgfria atmosfären, eller Atmosfearen som göteborgaren själv skulle ha sagt. På tal om de häftiga karusellerna så har jag åkt dem alla, från den gamla klassiska Loopen till Hangover och moderna Atmosfear och Helix. Men tro inte att jag är någon större våghals för det.
När jag var yngre tvingade jag mig själv att åka värstingarna eftersom min lillasyster var helt orädd. Som storebror går det liksom inte att hoppa av i det läget.
Även på äldre drar behöver jag någon som drar med mig på de mest intensiva åkattraktionerna.
Förutom karusellerna finns annat som trollbinder för en dag: spelhålan, den goda ekologiska maten, grönskan som omger parken och de förväntansfulla blickarna hos dem som står först i kön. Jag spänner fast säkerhetsbältet (och hoppas att det håller). I helgen åker vi!