Jag ägnade min förra morgonkrönika till min farfars vittnesmål om det gamla Värmland. Eftersom det är mer spännande än mitt liv, kommer jag göra det samma igen.
I slutet på 50-talet var farfar var en av dem som arrangerade danserna i vår bygd. Och alltså, gud vad man hade velat vara där!
Publikrekord var det när Sven-Ingvars skulle spela (runt 150 kronor kostade bandet att boka för en spelning på den tiden) då kom det 600 personer på dans, fast att de egentligen hade de bara tillstånd att ta in 150 personer. Det gick dock bra ändå enligt farfar, eftersom att bakdörrarna stod öppna så att folk liksom trillade ut när det blev för trångt. Det var ju inte så noga med säkerhet och sådant på den tiden.
Farfar gick agera ordningsvakt också. Ibland behövdes någon att kastas ut från dansen, och då tyckte farfar att det var onödigt att köra dem ända till finkan i Sunne, så han brukade köra hem dem i stället. En gång var den utkastade busen redan tillbaka på dansen när farfar kom dit. Busen hade tagit en genväg och sprungit längst järnvägsspåret, och sen var det fritt fram att gå in när ordningsvakterna var borta.
En annan gång kom länsman på besök, han sa att han vägrade gå in med risk för eget liv, men gjorde klart att där skulle det inte få vara någon mer dans framöver. Men dans det blev det!