– Men vi är så trötta.
Det är en bekant i övre tonåren som uttalar orden. Igenkänning: hög. Som tonåring kunde jag utan problem sova till lunch och ändå aldrig känna mig pigg.
Men det är något som skaver med den här generationens trötthet. Den är tyngre än vanlig tonårströtthet och verkar inte gå att bota med sömn. Det är oroväckande, inte minst eftersom det är ungdomarna som ska ta hand om oss och samhället framöver.
Psykisk ohälsa bland unga ökar. Sedan mitten av 1980-talet har andelen unga som har återkommande psykosomatiska symptom fördubblats. Folkhälsomyndighetens bedömning är att förändringar på arbetsmarknaden är en central anledning.
I ekonomijournalisten Andreas Cervenkas sommarprat nämns en tendens som är oroväckande: unga bryr sig alltmer om pengar – lön och sparande, aktier och investeringssparkonton. Jag tror att det, precis som den psykiska ohälsan, är ett tecken på stress.
Och den är befogad. Snart ska de ut i arbetslivet, som kommer att bli både långt och slitsamt, mentalt och/eller fysiskt. Pensionsåldern kommer att höjas flera gånger innan de når den. För att kunna köpa en bostad behöver de inte bara fast jobb och bra lön – de måste också ägna sig åt aktier och investeringssparkonton, om de inte råkar ha rika föräldrar. Framtiden måste kännas omöjlig, särskilt med tanke på rådande världsläge.
Samtidigt skriker samhällsbärande yrken efter personal. Det saknas undersköterskor, lärare, lokförare, poliser och tandläkare. Yrken som är fundamentalt olika, men delar en sak: de är inte kompatibla med distansarbete och förtroendearbetstid. De som får samhället att gå runt är låsta till sin arbetsplats, sina scheman – medan kontorsnissarna kan sova en timme extra eller hämta barnen tidigt. Inte konstigt att folk väljer det senare.
Det finns något att göra, utöver att se till att våra viktigaste yrkesgrupper har bra förutsättningar och villkor: minska deras arbetstid. Sedan 1970-talet, då 40-timmarsveckan infördes i Sverige, har produktiviteten fördubblats. Ändå har arbetstiden inte minskat. Varför?
En förklaring är kanske den allt mindre arbetarklassen och medelklassens förflyttning mot friare tider och möjlighet att jobba hemifrån. För dem är 40-timmarsveckan en illusion – det är nog ingen som tror att kontorsnissar faktiskt jobbar åtta timmar om dagen – men för arbetarna är den högst verklig. Och det är givetvis för deras skull vi borde slopa den. Ge de som bär samhället på sina slitna axlar lite mer liv i livet.
Egentligen har vi inget val. Vi kan inte förlita oss på att ungdomar och invandrare ska rädda oss genom att ta jobben ingen annan vill ha – särskilt inte när Tidöpartierna rullar ut sin återinvandring och stramare invandringspolitik. De flesta kan räkna ut vad som händer med personalbristen framöver, om nuvarande arbetsstyrka körs slut och framtida arbetsstyrka skräms bort.
Kontorsarbetarna som inte jobbar för att överleva utan för att vara någon, göra skillnad (och berätta för andra om det på Linkedin) kanske protesterar, med argumentet att vissa faktiskt tycker om att jobba. Så kan det förstås vara, men att vilja jobba lite mindre är inte samma sak som att hata arbete.
Och jag kan lugna er med att ingen planerar att hindra arbetsnarkomanerna från att fortsätta vara arbetsnarkomaner. Fortsätt ni med ert medan arbetarna får sova ut. Då kanske ungdomarna vågar välja ett yrke som faktiskt behövs framöver – och ändå ha energi kvar till resten av sina liv.
Annie Croona
Krönikör på ledarsidan