Hoppa till huvudinnehållet

Hur sjutton hamnade vi här – skulle det inte bli bättre?

Publicerad:
Reporter Susanne Sjöstedt
Susanne Sjöstedt
susanne.sjostedt@vf.se
Att ställa fackliga krav på bättre löner och villkor är passé. Passar det inte, så leta efter ett annat jobb.
Att ställa fackliga krav på bättre löner och villkor är passé. Passar det inte, så leta efter ett annat jobb. Foto: Ted S. Warren

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

När forskare och ekonomer för 50-100 år sedan blickade framåt, trodde de att vi vid det här laget skulle vara lediga mycket mer och jobba max 15 timmar i veckan. Var gick det fel?

En tonåring i umgängeskretsen ondgör sig över att skicka in ansökning på ansökning på ansökning till deltidsjobb inom servicesektorn, där det i annonserna uttryckligen står att ingen erfarenhet krävs, och gång efter gång efter gång få till svar att hon saknar ”tillräcklig erfarenhet”.

Ungdomar försöker slå sig in på arbetsmarknaden och möts av annonser som denna, ett café som söker personal:

Vi söker dig med rätt attityd och med det menar vi att du ALLTID är glad energisk och att du kan finna kärlekens kraft i att ge andra människor utomordentligt bra service. Arg, trött och ledsen kan du vara hemma. Om det nu skulle hända att din attityd svajar så varar det aldrig mer än några minuter när du är på din arbetsplats.

Hade den fackliga kampen för åtta timmars arbetsdag eller 40 timmars arbetsvecka behövt utspela sig i Sverige 2023 hade denna generations fackombud misslyckats.

Det finns snart inga fackliga arbetsrättsliga framsteg man inte behövt backa ifrån, i ”flexibilitetens” och ”företagsvänlighetens” namn.

Att ställa fackliga krav är passé. Vill du inte att folk ska ha ett jobb? Men sluta gnälla över delade turer, ville du inte ha heltid eller? Varför vill du försvåra för företagen? Sänk ingångslönerna! Slopa arbetsgivaravgifterna! Rör inte krogmomsen! Låt inte attityden svaja, arg och trött kan du vara hemma!

Nu ska man vara glad över att bli inringd med 20 minuters varsel vilken dag i veckan eller tid på dygnet som helst. I alla fall om man hör till den förbrukningsbara delen av arbetskraften där arbetsgivaren bestämmer allt: inom exempelvis tjänstesektorn, mediebranschen – eller den offentliga omsorgen.

Att ifrågasätta, eller att ha ”fel attityd” i för många minuter så att någon kund råkar se, är att garantera att ingen arbetsgivare ringer igen.

Hur blev det så här? Världen och Sverige har blivit rikare men utvecklingen mot ett samhälle där andra grejer än pengar är viktiga stannade liksom upp.

Försök med sex timmars arbetsdag görs i dag på några få ställen i landet och näringslivet i stort varnar förstås för att samhället ska gå under på precis samma sätt som näringslivet inför riksdagsbeslutet om åtta timmars arbetsdag 1919 varnade för att samhället skulle gå under.

I drömmen om fler ”enkla jobb” går det tydligen inte ens att få en regeringsmajoritet att ställa sig bakom obligatorisk gymnasieskola. Från högern låtsas man att det handlar om valfrihet.

Det är det inte. Valfrihet förutsätter alternativ. Att lämna skolan utan en fullständig gymnasieutbildning ger inga alternativ. Inte ens om ungdomarna ”nöjer sig” med okvalificerade jobb. Även där ser en arbetsgivare en fullständig gymnasieutbildning som ett tecken på anställningsbarhet.

Att arbetslösheten bland alla med bara förgymnasial utbildning är mer än dubbelt så hög som för dem med gymnasieutbildning – och mer än tre gånger så hög som för dem med eftergymnasial utbildning – är en signal som vi inte kan curla bort för våra ungdomar.

Att som nu låtsas som att ”det nog fixar sig ändå” är inte att göra skoltrötta ungdomar en tjänst. Om man inte känner behovet av att etablera en 2000-talets låglöneklass förstås, med löner och villkor långt under dagens kollektivavtal.

Och så var vi tillbaka i den här frågan om hur sjutton vi hamnade här i långa arbetsdagar, dåliga arbetsförhållanden, låga löner och okvalificerade jobb.

Att 40 timmar och en fem dagar lång arbetsvecka lever kvar som norm i dag – och att många med otrygga anställningar jobbar långt mer än så – skulle förvåna många framstående forskare som bedömde något helt annat för bara några decennier sedan. Inte bara i Sverige.

Jag minns ett CNN-reportage som häromåret gick igenom vad 1900-talets ekonomer och samhällsforskare förutspådde när det gällde hur vi skulle jobba i framtiden.

En var den kände ekonomen John Maynard Keynes som på 1930-talet spekulerade i att teknologiska framsteg skulle leda fram till en 15-timmarsvecka och att mänskligheten vid det här i laget snarast skulle ha problem att komma på sätt att fylla all vår fritid.

Ett underutskott i den amerikanska senaten förutspådde så sent som 1965 att amerikanerna vid millennieskiftet skulle ha en arbetsvecka på 14 timmar – och minst sju veckors semester!

Säg det där om semestern till en amerikan nästa gång du vill se nån gråta. Det finns ingen semesterlag i USA och en av fyra anställda får ingen betald semester alls. I genomsnitt dock erbjuder många företag tio betalda semesterdagar och sex betalda helgdagar per år.

Men inte ens i Sverige, där vi som har ett jobb och den där självklara sommarsemestern har svårt att ens förstå att det är ett alltmer exklusivt privilegium, kan vi alltså slå oss för bröstet.

”Människan kan bara konsumera till en viss gräns”, menade evolutionsbiologen Julian Huxley 1930. Hade han haft en aning om hur världens tillgångar skulle vara fördelade ett knappt sekel senare hade han behövt revidera sin teori.

Artikeltaggar

ArbeteArbetsgivareJohn Maynard KeynesJulian HuxleyLönerSemesterUSAUtbildning