Kan jag få säga att jag är trött?

Richard Jomshofs angrepp på muslimer, Björn Söders befängda anklagelser om pedofili på Pride. Det fanns liksom inget slut. Den här sommaren blev jag hopplöst mätt på utspel. Det är som att allt syre sugs upp. Varför har inte de här människorna tagit semester som vanligt hederligt folk? Även hatare måste väl vila någon gång?

Tydligen inte. I stället upptas tiden av mer eller mindre misslyckade koranbränningar med blandade syften. ”Blir de upprörda, elda hundra till”, säger Sverigedemokraten Jomshof och jag säger nej. Gör för guds skull inte det. För att alla är helt utmattade. Jag är inte ens muslim och tycker ändå det här är utnötande. Hur ska inte muslimerna känna då? Det är liksom inte hädelsen i att bränna helig skrift som är problemet, utan känslan av att någon om och om igen petar på en och ropar ”luften är fri”.

Man måste ha rätt att kritisera en religion. Det bör inte förbjudas. Jag kommer aldrig backa den inskränkningen i yttrandefriheten. Hur agerar vi annars exempelvis när nästa Sinéad O´Connor river sin bild av påven i protest mot katolskakyrkans övergrepp?

Men det borde tillhöra någon sorts vanligt hyfs att bara skita i det om man inte har starka skäl. Och sådana har faktiskt inte, mig veterligen, Jomshof. Han avskyr bara Islam. Något han i juli formulerade i så många förstärkande ord att det blir parodiskt.

Addera till det en kille som lindat in en koran i bacon samt att Björn Söder velat utlösa regeringskris på grund av att Ulf Kristersson satt en prideflagga på Sagerska palatset. Eller att ordföranden för partiet Nyans på Sverigedemokratiskt maner blåser upp sig och ska kontakta världens muslimska ledare för att berätta ”sanningen” om Sverige.”

Hur känner ni? Jag känner mig trött. Trött på att den här högljudda kören av utspelsnissar tar så mycket utrymme att nästan ingen annan orkar. Och inte minst är jag trött på att se hur andra makthavare påverkas av de här skrikande skarorna. Man kan prata hur mycket man vill om Johan Pehrsons försök att försvara SD efter Björn Söders homofoba utspel genom att låtsas som att den tidigare talmannen inte representerar sitt parti. Ulf Kristersson som tycker att både Söder och Jomshof är oacceptabla utan att göra något åt dem. Och på så vis sakta men säkert låter de skrikande körerna ta över.

Samtidigt ser vi hur ägarna av på de sociala medier där skriken och utspelen pågår tycks radikaliseras av sina egna produkter. Det är svårt att veta vem Elon Musk var förr. Men han har inte bara bytt namn på Twitter till ”X”. Världens rikaste man tycks också se skrikhalsarna som normen. För det är vad han ser. Sakta men säkert har han blivit en av dem. Gillar deras kommentarer. Håller med om deras utspel. Ser poänger. Senaste året har Musk släppt in flera av de högerextrema röster som stängts av. Samtidigt så har flera vänsterkonton blockerats från plattformen. Samtidigt som han, på riktigt, utmanat Facebookgrundaren Mark Zuckerberg på slagsmål. Som sagt ja.

Kan jag få säga att jag är trött?

Det som en gång hette Twitter stapplar sakta men säkert mot sin död under Musks ledning. Men under tiden så är det fortfarande, med sina korta kärnfulla inlägg, den perfekta beroendeframkallande utspelsmaskinen. Och plattformen fortsätter uppmuntra dumheten, hela vägen in i bergväggen. På sin resa nöter den ned alla andra när allt bara blir dummare och dummare. Kan vi som inte hatar precis allt och alla bara få en enda lugn stund?

För första gången tänker jag på allvar att det är skönt att semestern är slut så folk börjar jobba igen. För det här sommarlovet har nog gjort hela Sverige utmattat.

FÖR ÖVRIGT