Enligt SCB sker nästan hälften av alla vigslar ett vanligt år, under juni, juli och augusti. Så chansen är att du antingen precis varit på ett bröllop i sommar – eller står och stryker kläderna för att gå på ett.
På Facebook kryllar det den här tiden på året av bilder på vitklädda kvinnor och uppklädda män på väg in i eller ut ifrån kyrkor. Och det borde det göra även nästa sommar. Men då borde kyrkorna inte ha kvar vigselrätten. Ja, inget trossamfund.
I år är det 14 år sedan äktenskapsbalken blev könsneutral och därmed även omfattade samkönade äktenskap. 14 år senare säger fortfarande de flesta svenska trossamfund med vigselrätt helt eller delvis nej till att viga personer av samma kön. Det sker i exempelvis moskéer, synagogor och i Svenska kyrkan, där man fortfarande gör ursäkter för prästers rätt att välja bort att viga enskilda par.
Lösningen på detta flagranta maktmissbruk är lika uppenbar i dag som för 14 år sedan: sluta delegera myndighetsansvar till trossamfund.
Det är överhuvudtaget inte en fråga om religionsfrihet, en frihet vi vet tenderar att trumfa mycket. Här handlar det om något så enkelt som att säga nej till att myndighetsutövande hoppar över bitar av lagen för att deras religion säger att det är fel.
När det gäller sexuell läggning går det alltså fortfarande för ett trossamfund eller en präst med vigselrätt att hänvisa till att man inte ”tror” på äktenskap mellan andra än en man och en kvinna för att slippa viga samkönade par.
Och det är helt okej. Eller kanske inte okej, men likväl fullkomligt rimligt eftersom det inte är den svenska statens sak att bestämma vad religiösa samfund ska tro på.
Även i fortsättningen bör det vara upp till varje enskilt samfund att bestämma vilka typer av religiösa ceremonier man vill ha och vilka som ska ha rätt att omfattas av dem.
Och just därför är det rimligt att staten sköter den juridiska biten utan inblandning från samfunden.
”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”, står det i Regeringsformen.
”Andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter” handlar alltså bland annat om svenska trossamfund med vigselrätt.
Som lagen är skriven borde det inte finnas minsta lilla utrymme för undantag. Vi skulle inte acceptera att andra myndighetsutövare agerade på liknande sätt och har som samhälle gjort tydliga markeringar när vissa krävt ”samvetsfrihet” för att slippa delta i alla moment i sitt yrkesutövande. Ändå fortsätter vi låta trossamfunden hållas, trots att det är kanske ett av de enklare problemen att lösa.
Låt äktenskapets juridiska bit, det formella myndighetsutövandet, hanteras på annat sätt. Förslagsvis med ett besök i exempelvis stadshuset där de som ingår äktenskapet undertecknar de bindande dokumenten. Låt sedan trossamfunden fritt ta hand om den ceremoniella biten – och linda in den i vilka religiösa traditioner man så önskar (och som lagen medger).
Sen kan man naturligtvis önska att alla trossamfund skulle hänga av sig unkna fördomar om homosexuella, men ansvaret att driva det arbetet ligger rimligen på dessa samfunds medlemmar.