Helena Modig började tidigt skada sig själv för att dämpa sin ångest.
Nu föreläser hon om självskadebeteende för att hjälpa andra.
– Det som är viktigt för mig när jag pratar om min historia är också det sociala arvet. Jag känner någonstans en orättvisa i att mammas beteendemönster har lagt banan för min uppväxt, säger hon.
Helena berättar hur hon växte upp i en dysfunktionell familj, och hur hon som barn blev utsatt för övergrepp – vilket ledde till psykisk ohälsa och självskadebeteende.
– När jag var tio år så exploderade jag. När jag pratar om mina upplevelser så är det återhämtning i sluten miljö, för mitt självskadebeteende blev så allvarligt såpass fort att jag placerades på institution, säger hon, och fortsätter:
– Det fanns aldrig någon tanke att jag skulle återförenas med min familj, man jobbade för att jag skulle uppfostras – som man sa då – till att komma ut i vuxenlivet.
Vård genom inlåsning
Under sex år pendlade Helena mellan att bo på ett HVB-hem och en institution i sluten ungdomsvård genom SIS (Statens Institutionsstyrelse). I den slutna miljön förvärrades hennes självskadebeteende, och Helena berättar hur hon med jämna mellanrum skickades till institutionen då hennes självskadebeteende blev såpass allvarligt att hon behövde ett ökat skydd.
Helena var bara tolv år när Socialförvaltningen klev in, och bestämde att hon skulle få vård genom inlåsning i sluten miljö.
Hon beskriver de här åren som en fruktansvärd period då hon hamnade med andra ungdomar som hade en tyngre social problematik än henne själv, som med droger och kriminalitet.
– Så här i efterhand hade jag önskat att jag hade fått komma till ett familjehem.
Helena minns också det mörker som flyttade in i henne under den här perioden och hur hon ofta jämförde livet mot döden. Hon berättar också att hon varit riktigt illa däran, och är tacksam att vara i livet.
– Det värsta jag visste under de här åren var att folk var rädda för mig, för jag var rädd för mig själv. Och jag var rädd för mina gränser, hur långt jag kunde gå då det hela tiden eskalerade. Men att möta en vuxen som inte kunde hjälpa mig i det här var fruktansvärt.
Men hon minns inte allt som nattsvart, hon lyfter framförallt vårdaren som såg henne. Hur betydelsefullt det var när han drog in en tv när hon satt där ensam och isolerad, med bara fyra väggar runt sig.
– Jag tror att det var en fotbollsmatch vi tittade på. Han satt och kollade på den utanför isoleringscellen för att han skulle fördriva tiden, men han delade ju den med mig. Bara det att vi såg på den tillsammans betydde mycket för mig.
”Jag räckte inte till”
Helenas mamma Ingrid Nilsson är med när VF träffar henne på Gjuteriet i Karlstad. De har en fungerande relation i dag, men en relation de fått jobba mycket på och fortfarande jobbar med.
– Jag räckte ju inte till. Jag gjorde det jag kunde med mina förutsättningar och det jag hade med mig räckte inte hela vägen. Vi var tvungna att ta emot hjälp, säger Ingrid.
Ingrid växte själv upp med en mormor som var djupt troende, och i hemmet rådde en stark tystnadskultur. Något som präglat alla tre generationer efter.
– Vad var det som jag tog med mig? Det jobbar vi fortfarande med, och försöker förstå. Tystnadskulturen från mina hemtrakter och laestadianismen som ligger lite grann där och gror, även om jag inte levt aktivt i den – är en stor grund i det här.
Laestadianismen är en luthersk inomkyrklig väckelserörelse, och den laestadianska teologiska traditionen präglas av konservatism och lydnad. Ingrid berättar hur de som barn inte fick spela kort bland annat.
– Det var syndigt, vi fick inte handarbeta på söndagar heller. Men vi fick göra det på ovanvåningen för då såg inte mormor det, och vi kunde gömma det om hon kom.
– Så länge man håller sig inom de ramarna så händer ingenting, kommer man utanför då kom bannorna liksom, säger Ingrid.
Och Helena flikar in:
– Mamma har ju sin historia med sig och det blev att jag hamnade i ett sammanhang, när jag hamnade i min familj, som man egentligen skulle kunna förutse när det kommer till beteende mönster. Jag blev väldigt utlämnad och ensam i det här.
Allt mer utåtagerande
Under uppväxten när det var som svårast hemma berättar Helena hur hon försökte kompensera det med att prestera i skolan. Men när hon började att må allt sämre blev hon allt mer utåtagerande och skolan kom i skymundan. Helena blev i det här allt tystare, och slutade kommunicera med vuxna.
Det var nu som musiken blev allt viktigare i hennes liv, så också skrivandet. Hon minns väggen i hennes rum på behandlingshemmet som hon målade på.
– Hela tonårsperioden egentligen skrev jag mycket dikter men då var jag extremt arg och varje gång jag var arg bad jag gud dra åt... Jag har ofta skrivit om det nu finns en gud varför ska jag sitta i den här skiten?
– Det finns de, när jag var på institutionen, som tog med mig hem till sina familjer. Där fick jag vara med om saker som jag har saknat. Det här att man sitter och äter tillsammans. Att man känner den här omsorgen och tilliten till varandra. Det fick jag ju se men det gjorde också att jag blev ännu argare på mamma.
Och Ingrid minns hur många tyckte hon skulle ge upp om sin dotter. Helena själv fick också ofta höra hur hon var ett hopplöst fall.
– Det kunde jag aldrig. Det blev i stället en kraft för mig att jag ska visa världen att hon kommer på fötter. Jag jobbade med mig själv för att kunna ligga steget före och vara en förebild för henne. Nu har du vuxit ikapp, eller kanske till och med vuxit om, säger Ingrid, och ler när hon tittar på sin dotter.
Revansch på livet
Trots den kristna bakgrund som format hennes liv, har Helena nu börjat hitta sin egna tro och för bara några veckor sedan valde Helena att konfirmera sig. Hon plockar fram ett silverkors som varit gömt under den rosa blusen.
– På tal om socialt arv, det här var min mormors och det är 83 år gammalt. Det här korset står för tre generationer och vad vi har för tro, men egentligen hur vi har hanterat det, säger Helena, och fortsätter:
– Jag har nu öppnat upp för en relation till gud, men hur det kommer att se ut för mig det vet jag inte än. Men jag känner inte att det är något skrämmande, och jag känner inte att jag är på väg att gå in i en sjuklig sekt.
I dag känner Helena att hon fått revansch på livet. Hon har kunnat tenta av hela grundskolan och utbildat sig till socionom, som hon jobbat som i tio år. Ett jobb hon nu är tjänstledig från då hon utbildar sig till musikterapeut.
Hon vill med musiken hjälpa andra, som hon själv fått hjälp via den.
– Jag tänker att hade jag kommit till ett tryggt ställe så hade det kanske blivit lättare för mig att sätta ord på vad jag kände.
Och att bryta gamla mönster, som både Helena och Ingrid jobbat med på varsitt håll, är extra viktigt för Helena som nu själv är mamma. Just nu skriver de på en bok om deras resa och det sociala arvet. De vill med boken inge hopp om att relationer går att reparera.
– Det är där det sociala arvet blir så viktigt. Mamma har brutit en del och jag har fortsatt i hopp då om att mitt barn också kommer att göra det så att man kan komma vidare. Och det har stärkt oss, jag känner mig trygg med mamma som mormor.
Vill hjälpa andra
Helena vill också hjälpa andra som lever eller levt med självskadebeteende. Hon är mentor och lokal representant för den ideella föreningen SHEDO, vars syfte är att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, stödja drabbade och närstående samt arbeta intressepolitiskt och opinionsbildande för en bättre vård för dessa patientgrupper.
– De är väldigt unga de barnen som är på institutioner och jag brinner för dem. Det är helt andra förutsättningar för dem, och det känns som att de är bortglömda.
– Jag vill inge hopp om att det går att få till en förändring. Även om man har haft det tufft betyder det inte att man behöver vara kvar i det dåliga måendet.