Snacket om att något pågick och att saker inte stod rätt till med de östtyska simmarna fanns redan då – för över 40 år sedan.
Sedan dess har vittnesmålen strömmat in och ordföranden för internationella simförbundet har lovat upprättelse för idrottare som blev blåsta på framgång.
En som snuvades på ett OS-guld av de östtyska simmarna var en värmländska från Filipstad, Carina Algotsson.
Eftervärlden har inte sett med blida ögon på den systematiska dopingen som Östtyskland genomförde på landets toppidrottare. En av de stora organisatörerna bakom dopingen var Dr. Lothar Kipke som på 70- och 80-talet låg bakom vad som i dag kan liknas vid övergrepp där idrottare på senare år vittnat om de hälsobekymmer de fått. Kipke prisades på 80-talet av internationella simförbundet som då hette FINA, men numera World Aquatics, medicinska råd för sitt arbete inom rådet.
Men på senare år riktades strålkastarljuset mot korruptionen. 2000 dömdes han på 58 punkter för att ha orsakat kroppsskador som onormal muskeltillväxt, hårtillväxt och förmörkade röster hos framför allt kvinnliga idrottare.
2021 lovade dock nya ordföranden, Husain Al-Musallam, i The Times, att städa upp i sportens korrumperade förflutna och Kipke ströks från FINA:s hederslista. Han lovade också upprättelse för alla de aktiva som drömt om medaljer men snuvats av de oslagbara östtyskarna.
Och det är med just det löftet som vår berättelse om en av de främsta värmländska simmarna någonsin tar fart.
Carina Algotsson, eller Ljungdahl, som hon hette under sin simkarriär hade simningen i blodet. Hennes pappa P-O Ljungdahl var tävlingssimmare och flyttade till Filipstad där han snabbt blev tränare för simklubben.
Redan innan hon börjat skolan följde hon med sin pappa till simhallen.
– Jag följde ofta med som liten och stod vid kanten på bassängen – det föll sig nog ganska naturligt att det blev simning. Jag tror också att jag började i något som hette ”Pappa-barn-bad”, när jag var omkring fyra år. Men det var mest för vattenvanan – det dröjde några år till innan jag började i en träningsgrupp, berättar Carina Algotsson.
Som 13-åring sattes simdrömmarna för första gången ned på papper.
– Jag tävlade i mitt första SM och det var nog då jag började snegla lite framåt. Jag minns att vi skulle skriva ned vad vi hade för mål på ett papper och lämna till vår tränare Thomas Jansson (senare förbundskapten). Då skrev jag, lite kaxigt, att jag ville stå på prispallen och höra nationalsången.
Det skulle inte dröja innan hon infriade sin dröm. Som 15-åring vann hon guld på nordiska mästerskapen 4x100 meter frisim. Sverige hade ett starkt lag under slutet av 70-talet och även 80-talet och prenumererade på finalplatser vid de stora mästerskapen.
Inte minst i frisim där Algotsson var en av de bästa i landet.
– Jag var en typisk sprinter, de korta distansera som 50 meter frisim passade mig bäst. Men tyvärr var inte det en officiell gren internationellt på den tiden.
Under OS i München 1976 genomfördes för första gången systematiska dopingkontroller i stor skala. Och bakom kulisserna pratades det mellan de aktiva. Trots att antidoping arbetet påbörjats avslöjades aldrig någon av östtyskorna.
Samtidigt var det omöjligt, inte minst för de kvinnliga simmarna, att dölja de fysiska förändringarna som skedde via de olika preparat som användes.
– Det pratades en hel del om det – de var rejält större än vad vi var. Betydligt mer muskulösa och lägg därtill maskulina drag och basröster. Det var östtyskorna som var på tapeten i och med att de stack ut på ett påtagligt sätt.
– Dopingkontroller skedde direkt efter tävlingarna men det var aldrig någon östtyska som testade positivt, då blev vi också lite försiktiga hur vi pratade om dem.
Hur förhöll ni er till doping i svenska landslaget?
– Det var totalt tabu. Mig veterligen förekom det inte över huvud taget inom simningen i Sverige. Jag minns att vi inte ens fick använda nässpray om vi var förkylda vid tävling.
Ett av minnena från den här tiden hon bär med sig var hur de inom det egna laget pratade om östtyskorna.
– Vi brukade skoja lite grann sinsemellan om att när de kom in omklädningsrummet så får vi dra handduken kring oss, när ”killarna” kommer in. Men vi kände aldrig något negativt mot dem personligen. På något sätt förstod vi att det inte var självvalt – även om kunskapen som finns i dag kring den systematiska dopingen inte fanns då.
Med den vetskapen är det snarare empati än frustration hon känner över de uteblivna guldmedaljerna.
– I dag känns det riktigt otäckt att tänka på vad de egentligen blev utsatta för. Men Sverige hade definitivt haft fler medaljer på damsidan, flera svenskor har simmat final vid stora mästerskap genom åren. Medaljerna var ju borträknade från början och på något sätt hade det ”accepterats” att de alltid stod överst i resultatlistorna och segermarginalerna var stora.
Hur kunde egentligen Östtyskland komma undan med dopingen? Trots att de testades åkte aldrig någon fast i samband med mästerskapen. VF har tillfrågat en expert i ämnet, dopingjägaren Rolf Trulsson. Trulsson, 73, var själv aktiv friidrottare och specialiserad på sprintgrenar under 70- och början av 80-talet.
Redan 1986 började han jobba med dopingfrågor och beskriver en minst sagt bristfällig dopingkontroll.
– Risken för upptäckt på den tiden var mycket låg för det genomfördes enbart tester i samband med EM, VM eller OS. Då var det ganska enkelt att dopa sig under året och sedan sluta en eller två månader inför mästerskapet. Analyserna som genomfördes var heller inte lika bra som i dag. Wada fanns inte och det enda man letade efter på den tiden vara anabola steroider. Det fanns också olika mediciner som dolde bruket av steroider som man då inte kunde se i en analys, berättar Trulsson.
Skadorna för de som dopade sig med testosteron och steroider var stora och oåterkalleliga.
– Det finns fall där könskorrigering genomförts som en följd av doping. Kvinnor kunde inte få barn och om de lyckades var barnet skadat på något sätt. Det finns flera personer som hamnade i psykiatrins värld och försvann. Allt det här kom fram i samband med Berlinmurens fall, minns Trulsson.
Är det viktigt att internationella förbund försöker göra upp med sin historia?
– Det är viktigt att visa att det här har hänt. För samtidigt visar det att vi fortfarande kämpar för att göra idrotten ren. Många förbund gör i dag en jätteinsats för att rena sin idrott. Och det görs fler tester nu än någonsin och vi har dessutom vistelserapportering, säger Trulsson och lägger till:
– Vi har definitivt kommit närmare dopingen och synsättet från de aktiva är helt annorlunda.
Det har gått ett bra tag sedan ordföranden Husain Al-Musallam 2021 lovade att göra upp med dopinghistoriken. Ställa allt till rätta och ersätta de som blivit snuvade på medaljer.
Någon medalj har dock inte hamnat i Carina Algotssons brevlåda och i dag finns varken bitterhet eller någon lust att driva ett ärende för att få guldmedaljen.
– Jag är inte på det minsta sätt bitter, där och då gjorde vi det bästa vi kunde och simmade på topp och kunde inte varit gladare för silvermedaljen. Jag kan lova att vi var betydligt gladare över silvermedaljen än östtyskorna över sitt guld. De gjorde enbart det som alla förväntade sig av dem och priset för det var högt – jag törs säga att dopingen inte var deras eget beslut. De snuvade oss på ögonblicket, men det är inget jag går och tänker på eller vill driva alls.
OS 1980 i Moskva blev hennes sista stora mästerskap – 20 år gammal avslutande hon mer eller mindre sin karriär.
– Tanken var att jag skulle fortsätta och jag hann med några internationella tävlingar innan jag flyttade till Karlstad för studier. Jag tränade med Karlstad Simsällskap med det var svårt att kombinera med en ordentlig satsning, något halvdant fanns inte på kartan för mig så jag bestämde att slut och ha mina bästa minnen kvar. 1980 var dessutom mitt bästa år med SM-guld, RM-guld och OS-silver.
Vilka är dina bestående minnen från karriären?
– Många resor och en väldigt fin sammanhållning på klubbnivå och landslagsnivå, minnen som jag nog förstått vidden av långt efter karriären. Vi besökte Niagarafallen och fick möjligheten komma in i grottorna bakom fallet. Ett annat minne var när alla medaljörer blev inbjudna till Harpsund och vi fick träffa statsministern (Torbjörn Fälldin).
– Ett starkt OS-minne är invigningen i Montreal där jag fick gå bredvid Prins Bertil som snabbt blev ”Berra” med hela svenska truppen, en härlig människa och glädjespridare. OS-invigningen var verkligen något speciellt.
Hur ser livet ut i dag?
– Jag träffade min man Bengt i Karlstad och vi har tre barn, Jonas, Malin och Linus som alla fick prova på simning där vi både var ledare i nästan tio år. Nu har vi precis fått vårt första barnbarn och vem vet, kanske blir det ännu en generation med simhud mellan tårna, ler hon.